bakomsoldaten

Jag blir så förbannat jävla frustrerad när karln befinner sig i Sverige men det ändå inte går att prata mer än en gång på en hel vecka! För att dom har kassa arbetstider. Nu sista månaden är det väl skönt om någon gång att kunna prata lite varje dag. När de har åkt räknar jag inte med att kunna prata så mycket, men nu är han ju bara 25 mil hemifrån med fullgod täckning på mobilen och ändå finns det inte tid eller möjlighet att ringa.

Något jag är trött på är att ringa och höra tonerna gå fram utan svar. DET kan få mig galen om något.

Sedan jag låg där hos massören och hon osmidigt presenterade antalet veckor för mig (som t.o.m. var felräknade, vi hade fler) kvar till missionen har jag inte kunnat låta bli att räkna. Nu sitter jag här, med precis den nedräkningen jag inte velat ha.

Han åkte idag igen. Det blir jobbigare för varje söndag, för varje gång blir det närmre det där avskedet inför en mycket längre period än en vecka i taget...

Vi småpratade lite om helgerna framöver för att planera lite. "Ja, och sen är jag ledig en hel vecka!" ubrister han glatt.

Mm. Men veckan efter den åker han...

Förbannade, jävla nedräkning!

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Jag är helt övertygad om att kunskap om insatsen, arbetet, landet, min sambos kunskaper, min sambos grupp och om de risker som finns med en mission hjälper mig.

Utan att veta hur saker fungerar, skulle jag ha en helt egen föreställning om hur militären fungerar, hur landet fungerar, vilka kunskaper det finns i gruppen och det skulle med all säkerhet skilja sig stort från verkligheten.

Hur ska vi då kunna kommunicera, om vi försöker prata om samma sak men om två olika verkligheter?

Jag kommer fortsätta pressa min sambo att berätta så mycket som möjligt. Han är annars av den persontypen som gärna tänker "det hon inte vet har hon inte ont av", vilket jag försökt banka ur honom sedan vi träffades. Det är bland det värsta jag vet när andra bestämmer vad jag ska få veta och inte, och därmed anser sig veta vad jag kan hantera och inte.

Det verkar vara väldigt olika, jag har för mig att jag läst inlägg på Invidzonen där den anhörige inte vill veta, för att de inte ska kunna oroa sig i onödan. Är det någon av er som tycker så, som inte vill veta mer än absolut nödvändigt?

En del förstår inte. Men de försöker. En del förstår inte, men märker det inte.

Men de som stör mig mest är de som tror att de förstår, och pratar med mig om de som inte förstår. Som tror att de vet hur det känns, vad jag behöver.

Tyvärr vet ni inte det. Men jag uppskattar alltid alla som försöker förstå. Eller som accepterar att de inte gör det, och istället frågar; vad kan jag göra?

Problemet är att jag inte vet själv vad jag känner, hur det kommer bli, hur jag kommer reagera, om tiden kommer gå fort eller plågsamt långsamt. Då är det svårt att tacka förståsigpåare och ducka för känslorna de kastar på en så att jag inte börjar känna något som egentligen inte är mitt, utan det som de hade känt om det var ombytta roller. Falska känslor är ännu svårare än mina egna när det gäller att förstå vad de är.

Vilket rörigt inlägg. God natt på er.

Har under kvällen pillrat med en ny bloggdesign. Tycker det blev lite mer jag nu, den förra designen kändes så blek.


Dagen har i övrigt kantats av rejäla moodswings, det känns att det börjar närma sig mission...

Plötsligt går det så fort. Jag har tryckt undan tidsaspekten, långt in från mitt medvetande. Tills jag ligger där på massagebänken för en timmes avslappning och massören kläcker ur sig:

- Hur känns det nu då när han ska åka om 6 veckor?

Jag reagerade med några sekunders tystnad. Inom mig skrek det. SEX VECKOR!? PANIK! VAR TOG TIDEN VÄGEN!?

Men jag svarade som jag brukar. Jag är så van vid frågan hur det känns när han åker bort att svaret kommer automatiskt, samtidigt som min hjärna räknade febrilt på antal veckor och dagar.

Men frågan kickade igång min hjärna på räkning. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur många veckor det är kvar. Har också fått preliminära leave-datum, så jag satt och räknade på antal veckor i taget som jag ska stå ut. Verkar som att mittenperioden blir tuffast, mellan första och sista leaven.

Vissa dagar känns det som att vi är förberedda, som att vi kommer klara det med bravur och en guldstjärna i kanten. Vissa dagar känns det som att ett kaos utan dess like kommer bryta lös inom mig när han åker...