Förståsigpåare
Men de som stör mig mest är de som tror att de förstår, och pratar med mig om de som inte förstår. Som tror att de vet hur det känns, vad jag behöver.
Tyvärr vet ni inte det. Men jag uppskattar alltid alla som försöker förstå. Eller som accepterar att de inte gör det, och istället frågar; vad kan jag göra?
Problemet är att jag inte vet själv vad jag känner, hur det kommer bli, hur jag kommer reagera, om tiden kommer gå fort eller plågsamt långsamt. Då är det svårt att tacka förståsigpåare och ducka för känslorna de kastar på en så att jag inte börjar känna något som egentligen inte är mitt, utan det som de hade känt om det var ombytta roller. Falska känslor är ännu svårare än mina egna när det gäller att förstå vad de är.
Vilket rörigt inlägg. God natt på er.
Under missionen kommer det kännas som en evighet, framförallt veckan inan leav, men när allt verkligen är över kommer man förvånat säga men det gick ju ganska fort ändå. Kännslorna kommer att gå i värsta berg-och-dal-banan. Ibland kommer det faktiskt kännas lite skönt att få vara ensam och göra precis vad man vill (njut av detta och känn inte skuld för att du känner så, som om du inte saknade honom bara för att du njuter för en stund) ibland kommer det vara hemskt och du kan börja gråta för minsta sak. Allt detta är helt normalt som jag förstår då jag pratat med massor av anhöriga som upplevt det likadant.
Detta är vår andra mission och denna har varit värre än förra. Mycket för att jag var så mycket mer upptagen förra gången. Jag jobbade 100 % och pluggade 100% på distans samtidigt som jag bodde hemma hos mamma där det alltid fanns någon hemma. Denna gången har jag varit arbetslös mer än hälften av tiden och bott själv vilket gjort att jag tänkt så mycket mer på det.
Jag tror det är viktigt att sysselsätta sig under tiden, hitta en ny hobby, ett projekt, gå en kvällskurs, gör en lista med böcker du vill hinna läsa, fokusera mer tid på jobbet, vad som. Det hjälper verkligen.
Och en anna sak jag märkt på många andra anhöriga är hur de klagar att ingen hör av sig och bjuder med en. Men jag ser det lite som varför inte höra av dig själv? Varför ska alla andra vara de som måste höra av sig bara för att din partner är iväg? Om han hade varit hemma hade inte allt legat på vänner och anhöriga. Visst allt ska vara delat i alla relationer du ska inte stå för allt men det är du som har en massa ledig tid. Välj att jobba lite på dina andra relationer under denna tiden. De relationer du inte hinner med lika mycket när han är hemma. Jag har fått så otroligt mycket tid till mina älskade vänner under den här perioden, även de som bor långt borta, och det har get mig så otroligt mycket.
Men det viktigaste är att ingen upplever en mission helt lika och du måste hitta det som hjälper dig. Det är tufft men det går över och det är inte omöjligt. Försök vara positiv och glad!
Det finns folk i samma situation eller som varit i den innan ifall du behöver prata med någon som verkligen förstår.
Oj va långt det här blev men jag hoppas jag kunnat ge lite tips och hjälp. Du klarar det här!
/Maria
