bakomsoldaten

Lite så känns det idag. Fast det är jag inte egentligen. Men känslan är där i alla fall. Inte ens glass är gott. Inget hjälper. En sådan dag som jag skulle ha tagit tag i mig själv, stuckit ut på en löprunda eller gjort något som faktiskt fått mig att må bättre.

Istället stannar jag kvar inne, ensam.

Har gjort ett paket till min älskling i alla fall. Kanske är det lite på grund av det jag känner mig så ensam. Jag vet att det jag packar ner och skriver i brevet nu kommer inte han se, läsa och förhoppningsvis uppskatta förrän om 1-2 veckor. Jag vill dela livet NU.

Jag lyckas inte riktigt komma ifrån den där känslan av att livet står på paus. Ibland lite på slow forward. Sen paus igen. Aldrig play.

Jag längtar så inåthelvete tills missionen är slut och vi kanske kan trycka på play.

Jag vet att det inte är så, att jag är världens ensammaste. Men en av dem. Idag är det ensamt så inihelvete. Jag visste att den här dagen skulle komma, men jag hoppades slippa. För varje dag som var bra hoppades jag på en till, och en till.

Det tog i alla fall en månad istället för 2 veckor som jag förutspådde.

Nu har jag haft några helgers jag-gör-vad-jag-vill-liv, så nu är jag nöjd. Nu kan han komma hem.

Hör du det? Kom hem!

Idag saknar jag en puss. Att möta dig vardagsrummet när du kommer hem och få gå in i dina armar och luta huvudet mot din bröstkorg, sniffa på din hals och få en sådan "jag har saknat dig hela veckan"-kram. Jag längtar efter dig så det gör ont.

Jag skulle ge mycket för en kram och en puss. Kom hem!

Dagen jag har fasat för i över ett års tid är avklarad - avskedet när pojkvännen åker på utlandsmission. Vi bestämde oss helt enkelt för att inte säga hej då, utan att vi snart ses så gick det lättare. Har sett flera som gjort så i forumet på invidzonen bl.a. Än så länge går det bra, jag antar att saknaden hoppar in mer om några veckor. Men det är skönt att ha gjort den dagen, ha testat telefonförbindelserna ner och nu faktiskt kan börja nedräkningen till första leaven! Hoppas det gått bra för er andra som vinkat av sina nära.

Det närmar sig med stormsteg. Alldeles snart känns det som att det är dags att säga hej då för en stund. Men inte än och förnekelse verkar vara mitt psykes nuvarande försvarsmekanism. Det trivs jag med! Då känner jag mig stark som hulken och 8-9 veckor till första leaven kommer flyga förbi.

Sedan jag låg där hos massören och hon osmidigt presenterade antalet veckor för mig (som t.o.m. var felräknade, vi hade fler) kvar till missionen har jag inte kunnat låta bli att räkna. Nu sitter jag här, med precis den nedräkningen jag inte velat ha.

Han åkte idag igen. Det blir jobbigare för varje söndag, för varje gång blir det närmre det där avskedet inför en mycket längre period än en vecka i taget...

Vi småpratade lite om helgerna framöver för att planera lite. "Ja, och sen är jag ledig en hel vecka!" ubrister han glatt.

Mm. Men veckan efter den åker han...

Förbannade, jävla nedräkning!

Jag är helt övertygad om att kunskap om insatsen, arbetet, landet, min sambos kunskaper, min sambos grupp och om de risker som finns med en mission hjälper mig.

Utan att veta hur saker fungerar, skulle jag ha en helt egen föreställning om hur militären fungerar, hur landet fungerar, vilka kunskaper det finns i gruppen och det skulle med all säkerhet skilja sig stort från verkligheten.

Hur ska vi då kunna kommunicera, om vi försöker prata om samma sak men om två olika verkligheter?

Jag kommer fortsätta pressa min sambo att berätta så mycket som möjligt. Han är annars av den persontypen som gärna tänker "det hon inte vet har hon inte ont av", vilket jag försökt banka ur honom sedan vi träffades. Det är bland det värsta jag vet när andra bestämmer vad jag ska få veta och inte, och därmed anser sig veta vad jag kan hantera och inte.

Det verkar vara väldigt olika, jag har för mig att jag läst inlägg på Invidzonen där den anhörige inte vill veta, för att de inte ska kunna oroa sig i onödan. Är det någon av er som tycker så, som inte vill veta mer än absolut nödvändigt?

Jag vet inte vad det är med mig. På kvällarna ibland, nästan alltid en helg eller som nu under semestern sitter jag och funderar ut vad jag ska göra. Jag faller in på olika träningsidéer, jag ska börja röra mig mer, jag ska äta bättre och jag ska börja prioritera mig själv för att helt enkelt må bättre.

Inga stora livsstilsförändringar, bara saker som att ta upp boxningsträningen igen som jag älskar.

Men vad gör jag?

Jag sitter hemma, äter glass och tar i med all energi jag har kvar efter en arbetsdag för att städa lite i lägenheten. Jag vet inte var min energi har tagit vägen. Det är ju nästan ett år kvar tills Tobias ska utomlands, och jag mår redan kasst. Jag vet inte när jag ska lära mig leva med veckopendling och att han faktiskt ska utomlands, någon gång måste jag ju komma tillbaka och bli mig själv igen?

Nu är det ju inte bara min sambos jobb och dess konsekvenser som dragit ner mig några hack på stegen, det har hänt en del andra saker som gjort mig ledsen. Men hur länge ska det hålla på? Jag vill kunna göra det jag mår bra av, jag vill orka göra det jag mår bra av...

Som jag känner det nu kommer det innebära en kris för mig om/när min sambo åker på utlandstjänstgöring. Hur bra jag än förbereder mig så orkar jag knappt tänka på att säga hej då för en mission. Kanske har jag hunnit bli bra på att säga hej då, kanske blir det aldrig lättare.

Kriser är alltid olika beroende på vad som utlöst krisen, men jag genomgick nyligen en kris av annat slag. Krisen uppstod oberoende av men i samband med att jag blev sambo, flyttade till ny ort, började på ett nytt jobb och flyttade hemifrån. Min lösning på livspusslet och sorgearbetet jag genomgick var att hålla mig sysselsatt. Jag började på ortens gym där jag provade olika träningspass, jag skaffade mig en medryttarhäst med löfte att rida två dagar i veckan, jag började umgås med nya vänner via jobbet på eftermiddagarna, jag bakade, lagade mat, packade upp etc. Det var fullt upp från 05:30 till 22:00.

Jag tog slut.

För mig fungerade det inte alls. Nu har jag plockat bort gymmet, till stor del ridningen, umgänge med arbetskamrater och hushållssysslor. Inget av det blev kul, allt blev måsten för jag behövde bara få lägga mig ner och tjuta och bearbeta sorg och kris.

Nu funderar jag på hur jag ska hantera en ev. utlandstjänstgöring. Göra som mina första plan att hålla mig sysselsatt, eller inte planera in något extra så att jag har tid och energi över att bearbeta mina känslor? Blir det för mycket tid, kommer jag fundera för mycket?

Om någon av er har hittat en fungerande strategi får ni gärna kommentera och dela mer er, även om det är olika från person till person är det intressant att höra hur andra har gjort.