Fuck the short sundays
Publicerat: 2011-09-18 | 17:17:29 i Vardag
Jag hatar korta söndagar! Jag hatar söndagar över huvud taget. Jag vill ha lördag jämt. För jag får alltid umågs med min älskade på lördagar.
Eller, snart inte det heller i några veckor.
Men oftast.
Jag hatar varenda ensam minut på söndagar. Hatar varenda minut som försvinner tillsammans när han måste åka tidigare. När han inte kan åka på måndag morgon.
Jag är riktigt jävla less på veckopendling nu.
Eller, snart inte det heller i några veckor.
Men oftast.
Jag hatar varenda ensam minut på söndagar. Hatar varenda minut som försvinner tillsammans när han måste åka tidigare. När han inte kan åka på måndag morgon.
Jag är riktigt jävla less på veckopendling nu.
Kommentarer, 2stFuck the short sundays
Publicerat: 2011-09-18 | 17:17:28 i Vardag
Jag hatar korta söndagar! Jag hatar söndagar över huvud taget. Jag vill ha lördag jämt. För jag får alltid umågs med min älskade på lördagar.
Eller, snart inte det heller i några veckor.
Men oftast.
Jag hatar varenda ensam minut på söndagar. Hatar varenda minut som försvinner tillsammans när han måste åka tidigare. När han inte kan åka på måndag morgon.
Jag är riktigt jävla less på veckopendling nu.
Eller, snart inte det heller i några veckor.
Men oftast.
Jag hatar varenda ensam minut på söndagar. Hatar varenda minut som försvinner tillsammans när han måste åka tidigare. När han inte kan åka på måndag morgon.
Jag är riktigt jävla less på veckopendling nu.
Ups and downs
Publicerat: 2011-09-13 | 19:49:10 i Vardag
En vecka eller två gick det ju riktigt bra. Men FAN vad jag saknar honom nu. Det är bara tisdag...
Underbart
Publicerat: 2011-09-08 | 19:06:13 i Vardag
Det är så underbart att vakna när ens älskling kryper nära och omfamnar en i sängen. Få vakna av känslan att han kommer nära, att det blir varmt och mysigt, och att han finns där. Alldeles intill.
Antagligen rör jag på mig eller något så han märker när jag börjar vakna till, för han vaknar nästan alltid före mig och kryper intill precis när jag är där i gränslandet mellan sömn och vakenhet.
Jag älskar det.
Jag älskar dig.
Antagligen rör jag på mig eller något så han märker när jag börjar vakna till, för han vaknar nästan alltid före mig och kryper intill precis när jag är där i gränslandet mellan sömn och vakenhet.
Jag älskar det.
Jag älskar dig.
Bra eller dåligt?
Publicerat: 2011-09-01 | 20:35:40 i Tankar och funderingar
Jag undrar om det är bra eller dåligt att veta om långt i förväg att ens soldat ska utomlands. Jag har väl egentligen vetat det sedan han fick anställning, men det blev inte definitivt förrän i maj. När det var 1 år kvar. När jag hade en massa tid att fundera på. Jag hade i och för sig funderat mycket på det redan innan då, eftersom det skulle hända någon gång...
Ibland tänker jag att det är bra, för då hinner jag vara väl förberedd. Jag har funderat igenom alla scenarier och tänkbara bakslag. Men jag blir bara mer rädd. Rädd att han ska dö, skadas eller inte vilja komma hem. Rädd att vi inte ska klara det.
Jag kommer klara det, det måste jag. Men kommer vi klara det som par? Vi är olika, hanterar kriser och känslor olika, kommer vi ändå lyckas stötta varandras olika känslor?
Kanske hade det varit bättre att få veta det senare, i alla fall samma år som han åker så att jag hinner förbereda mig lite grann, men inte så här mycket. Jag hinner fundera för mycket. Det tar så mycket tid och energi av mitt liv i ett par år innan han ens åker, och då ska jag ha energi kvar till att vara stark här hemma.
Jag har i alla fall tagit mig i kragen och gått till en kurator som kan hjälpa mig hantera krisen som drabbade min familj, och kanske kan hon hjälpa mig hantera det här med.
Men det känns på något sätt lite löjligt att redan nu ta upp det med en kurator, det är ju långt kvar. Det finns ju dom som redan har sin älskade på mission. Jag har ju massa tid kvar.
Men som någon annan skrivit, minns inte om det var i en blogg eller på invidzonen, att det nästan blir en patetisk jakt på sekunder tillsammans. Jag märker det på helgerna, helst vill jag att vi åker och handlar mjölk tillsammans, annars missar vi ju tid ihop. Det går för långt, vi får inte kvalitetstid till slut.
Frågan är hur jag ska lyckas sluta jaga sekunder.
Ibland tänker jag att det är bra, för då hinner jag vara väl förberedd. Jag har funderat igenom alla scenarier och tänkbara bakslag. Men jag blir bara mer rädd. Rädd att han ska dö, skadas eller inte vilja komma hem. Rädd att vi inte ska klara det.
Jag kommer klara det, det måste jag. Men kommer vi klara det som par? Vi är olika, hanterar kriser och känslor olika, kommer vi ändå lyckas stötta varandras olika känslor?
Kanske hade det varit bättre att få veta det senare, i alla fall samma år som han åker så att jag hinner förbereda mig lite grann, men inte så här mycket. Jag hinner fundera för mycket. Det tar så mycket tid och energi av mitt liv i ett par år innan han ens åker, och då ska jag ha energi kvar till att vara stark här hemma.
Jag har i alla fall tagit mig i kragen och gått till en kurator som kan hjälpa mig hantera krisen som drabbade min familj, och kanske kan hon hjälpa mig hantera det här med.
Men det känns på något sätt lite löjligt att redan nu ta upp det med en kurator, det är ju långt kvar. Det finns ju dom som redan har sin älskade på mission. Jag har ju massa tid kvar.
Men som någon annan skrivit, minns inte om det var i en blogg eller på invidzonen, att det nästan blir en patetisk jakt på sekunder tillsammans. Jag märker det på helgerna, helst vill jag att vi åker och handlar mjölk tillsammans, annars missar vi ju tid ihop. Det går för långt, vi får inte kvalitetstid till slut.
Frågan är hur jag ska lyckas sluta jaga sekunder.
