bakomsoldaten

Såna här veckor som vi faktiskt kan träffas en hel del och det snart är långhelg är det inte så himla dumt att vara sambo med en militär. Uniformen är ju faktiskt het och han trivs så jädra bra på jobbet så nu känns det bara skönt att alla trivs.

Hoppas det håller i sig ett tag!

Det är svårt när man pratar om det här med vilka krav en partner kan ställa. En del tycker att det är en självklarhet att partnern inte ens ska jobba inom försvaret om inte båda vill det, andra hävdar självbestämmanderätt och att man inte kan styra sin partner. Andra pratar om den viktiga acceptansen och respekten för den andres drömmar och mål.

Men hur gör man rent praktiskt när man är i ett förhållande - den ena vill jobba med ett farligt jobb (let's face it - det är faktiskt farligt), som ibland innebär veckopendling och för många även utlandsmissioner, men den andra vill inte.

På något sätt måste någon låta sin vilja ge vika, om man inte väljer att gå skilda vägar.

Missförstå mig rätt - för mig är det inte ett alternativ att varken begränsa eller helt stoppa min partners drömmar eller lämna honom, men jag vet andra som gjort så. Andra som skulle gjort så i samma sits. Många anser att man inte ska fortsätta in i ett förhållande om man redan från början vet om de här olikheterna. Men vad gör vi hörrni när vi möter den som vi tror är vår livspartner, den rätta, men han har andra drömmar än vi?

Jo, vi får ju försöka lösa det ändå.

Men hur löser man det? Kan man kräva att han gör det en tidsbegränsad period, som en kompromiss. "Hey du får göra det här, om du lovar mig att det är max 2 år". Det kommer begränsa honom ändå, vill han göra karriär inom militären tvingar vi honom till ett annat jobb.

Men är det mer rätt att "tvinga" oss leva med något vi inte trivs med? Hur vore det med omvända roller, hur hade jag reagerat om han krävde att jag bara utövade mitt yrke i 2 år och sedan hittade på något annat?

Det går inte att bara vända runt det när det är helt olika jobb med olika förutsättningar och konsekvenser, men för att försöka förenkla det.

Hur hade jag reagerat? Sagt åt honom att hitta en tjej med ett jobb som passar honom bättre? Sagt "deal with it" och hoppas att han inte kommer lämna mig? Lurat honom ett år i taget, jag ska bara fortsätta ett år till... Hur hade jag gjort?

Vad kan jag kräva att han ska göra?

Mycket funderingar leder till röriga inlägg... men det är sånt här som jag funderar på, vad är egentligen rimligt av mig att kräva som partner? Krav är kanske inte ens rätt ord. Men det känns som krav för mig just nu, eftersom det bara är jag som tycker att det är ett problem. Min partner tycker att det är skitkul i militären och ser karriärmöjligheter, men är osäker på hur länge han vill hålla på.

Är det då rätt av mig att säga att för mig är det okej med 1 år till, sen vill inte jag mer. Även om jag inte ger ett ultimatum "slutar du inte då så drar jag", så kommer det ju ändå på något sätt påverka hans val i framtiden. Så hur resonerar man?

Antagligen resonerar man med sin partner och inte med sin blogg, där har vi en början. Men jag behöver ordbajsa ibland för att få ur mig vad jag tänker, få ner i meningar vad som rör sig här inne. Ordbajsa är förövrigt ett ord som jag hatade under gymnasiet, men det stämmer så bra ibland. Det här är ett långt inlägg av ordbajseri.

Någon som tänker i liknande banor eller har en bra lösning som fungerat för er?

Denna ovisshet driver mig till vansinne. Nog för att jag har en improviserande totalt oplanerande sambo, men hans jobb gör det inte lättare. Det finns ju så mycket möjligheter, och försvaret erbjuder ju en trygg anställning där han får skriva på flera års säker anställning i taget.

Men det ger också honom möjligheten att välja att vara kvar längre än vi pratat om från början. Jag vet inte hur ni andra gjort om ni har gjort en deal så att försvarsmakten är en begränsad tid i livet, eller om ni alltid kommer leva med det. En del väljer att göra hela sin karriär där, en del vill göra en insats för att sedan ha ett annat jobb.

Min sambo har pratat om att ett år i försvarsmakten är lagom, och en mission. Eventuell förlängning för att få åka på mission. Det är vad jag har varit beredd på.

Nu blir det förlängt med minst ett år. För honom gärna tre och en extra mission om det blir så som han och hans grupp funderar på att göra nu. Det kommer bli skitkul för honom och han kommer göra karriär i försvaret, helt klart. Men vi då? Det är inte bara hans arbetsliv och hans karriär som planeras, det är också tre års extra veckopendling som planeras.

Eftersom dealen från början varit att det här är en tidsbegränsad period, även om exakt tid inte varit bestämt, så känner jag det lite som att övriga livet står lite på stand by tills "militärfasen" är över. Jag vet inte om det är knäppt, men ingen av oss vill ju ha barn förrän han har ett civilt arbete, och vi vet inte var vi ska bo i och med att han inte vet var han får jobb civilt. Därför kan vi inte skaffa hus eller rota oss ordentligt. Allt blir som på stand by.

Någon mer som upplever detsamma eller som har några tips att se det på något annat sätt?

Som jag känner det nu kommer det innebära en kris för mig om/när min sambo åker på utlandstjänstgöring. Hur bra jag än förbereder mig så orkar jag knappt tänka på att säga hej då för en mission. Kanske har jag hunnit bli bra på att säga hej då, kanske blir det aldrig lättare.

Kriser är alltid olika beroende på vad som utlöst krisen, men jag genomgick nyligen en kris av annat slag. Krisen uppstod oberoende av men i samband med att jag blev sambo, flyttade till ny ort, började på ett nytt jobb och flyttade hemifrån. Min lösning på livspusslet och sorgearbetet jag genomgick var att hålla mig sysselsatt. Jag började på ortens gym där jag provade olika träningspass, jag skaffade mig en medryttarhäst med löfte att rida två dagar i veckan, jag började umgås med nya vänner via jobbet på eftermiddagarna, jag bakade, lagade mat, packade upp etc. Det var fullt upp från 05:30 till 22:00.

Jag tog slut.

För mig fungerade det inte alls. Nu har jag plockat bort gymmet, till stor del ridningen, umgänge med arbetskamrater och hushållssysslor. Inget av det blev kul, allt blev måsten för jag behövde bara få lägga mig ner och tjuta och bearbeta sorg och kris.

Nu funderar jag på hur jag ska hantera en ev. utlandstjänstgöring. Göra som mina första plan att hålla mig sysselsatt, eller inte planera in något extra så att jag har tid och energi över att bearbeta mina känslor? Blir det för mycket tid, kommer jag fundera för mycket?

Om någon av er har hittat en fungerande strategi får ni gärna kommentera och dela mer er, även om det är olika från person till person är det intressant att höra hur andra har gjort.

Även om Tobias inte har varit utomlands än så kräver ju jobbet ändå att han är långt hemifrån från nordligaste Sverige till skåne. Vi ringer till varandra varje kväll och det är underbart att få prata med honom, höra rösten och prata om dagen osv. SMS är inte att underskatta, bara hålla kontakten är bra för oss. Jag känner mig mycket mer ensam om vi inte hörs av på något sätt under några dagar.

När han var på utbildning ca 100 mil hemifrån hade han med sig sin nya laptop med inbyggd webcam. Perfekt tyckte jag, då kan jag ju se honom fast han inte är hemma.

Jag hade inte räknat med hur jobbigt det skulle vara att se honom men ändå inte kunna pussa honom. Han var bara centimeter ifrån mig om jag ville, ändå var det omöjligt att röra honom. Vilken frustration!

Så om jag tycker det är jobbigt när han är hemma, på en ofarlig övning inom gränserna så vill jag inte ens tänka på hur det känns att se honom i webcam när han är på utlandstjänstgöring. Eller så är det precis det man behöver, även om det är jobbigt, att få se honom och se att han lever och har alla delar i behåll.

Någon som testat som fått något favoritsätt att hålla kommunikationen igång?

Då var det måndag igen. Det var svårt att kliva ur sängen i morse när det låg en halvnaken karl kvar där i, men jobbet kallar. Trist när man kommer hem och sängen är tom. Men så är det på måndagar, i bästa fall är det någon där på morgonen.

Den här måndagen gick i alla fall bättre än den förra, och veckan kommer gå fort med mycket sällskap. Projektet är att utrota ett getingsamhälle utan min sambo, hur det nu ska gå till eftersom jag har välutvecklad fobi för krypen. Tur att jag har annat sällskap i veckan som kanske kan hjälpa mig.

Eller om jag rentav har anticimex på hemförsäkringen, det vore top notch.

Ser ut att bli en solig och lite gladare vecka än den förra, det gillas skarpt!

Det är så underbart när det blir helg, fredagen väntar man och längtar, lördagen njuter man. Den här helgen njuter vi även på söndag, för han behöver inte åka tillbaka förrän måndag morgon (om inget ändras).

När jobbet började var det mycket snack om att det är flexibla arbetstider så att det ska fungera att pendla, med sena måndagmorgnar och tidiga fredagseftermiddagar. Men ska man lyckas göra ett heltidsjobb och göra sitt jobb bra så funkar det inte så i försvaret upptäckte vi. Därför har det blivit många sena fredagar och tidiga söndagar för att schemat inte riktigt varit som planerat.

Därför är det en riktig bonus nu när han kan vara hemma ända till måndagmorgon, det är vardagslyx.

Jag har haft en tuff vår av andra orsaker och nu ska vi använda den soliga lördagen till att samla energi!

När jag har läst lite på InvidZonen har jag förstått att det är ovanligt att den i förhållandet som är militär kommit på det efter att de blivit ett par. Det verkar vara för de flesta som det var för oss, det var en öppen deal när förhållandet inleddes, att båda visste om det. Åtminstonde visste att intresset fanns.

Ändå kastar vi oss in i förhållanden med män och kvinnor som vill åka till krig.

Jag kan bara prata för mig själv, men WOW vilken karl jag har som är värd detta!

Kanske är det så vi får tänka när det känns förjävligt, att den vi längtar efter eller oroar oss för är en helt fantastisk person eftersom den är värd detta.

Det här är en blogg som kommer handla om mig och hur jag lever som sambo med en militär. Det kommer inte finnas en massa bilder eller fullständiga namn, exakta datum eller befattningar inom militären. Detta på grund av försvarsmaktens sekretess där det ska hållas så anonymt som möjligt med tanke på soldaternas och anhörigas säkerhet vid utlandsuppdrag.

Det jag kommer presentera här är påhittade namn med en ungefärlig ålder och var ungefär i Sverige vi bor. Mest för att det är skittråkigt att blogga utan att ha ett namn för er som läser, och för att det ska finnas någon slags substans i det hela. Så nedan följer en väldigt kort presentation om mig.

Namn: Sofia
Bor: Mellansverige
Ålder: Mellan 20-30
Civilstatus: Sambo med Tobias
Övrigt: På fritiden gör jag det de flesta verkar göra; umgås med vänner, tränar och gör det som faller mig in för dagen. Planerar gärna en massa, som jag skjuter upp eller ändrar på för att jag helt enkelt inte känner för det idag.
Min sambo och jag: Jag är en typisk planerare som vill ha allt uppskrivet i almanackan, även självklara saker som jag vet att jag kommer ihåg ändå. Mitt behov av planering har minskat något sedan jag träffade min sambo som är en typisk improvisatör som planerar lite löst och lite stort, sånt som jag inte ens kallar planer. Han tar det lugnt och hetsar inte upp sig, vilket har utvecklat mig mycket.
I övrigt är vi ganska lika med samma grundvärderingar, vi är båda lugna personer med fötterna på jorden som anser att grunden i ett förhållande är något så klyschigt som empati. Vår filosofi är att om man förstår den andre och dennes tankesätt kan man även acceptera de val som görs och komma överens på ett helt annat plan.


Det här var en kort presentation, ni kommer få veta mer både om oss och mitt liv bakom soldaten, hur jag ser på min roll som den stöttande flickvännen.