Förståsigpåare

Publicerat: 2012-04-10 | 21:18:09 i Tankar och funderingar
En del förstår inte. Men de försöker. En del förstår inte, men märker det inte.

Men de som stör mig mest är de som tror att de förstår, och pratar med mig om de som inte förstår. Som tror att de vet hur det känns, vad jag behöver.

Tyvärr vet ni inte det. Men jag uppskattar alltid alla som försöker förstå. Eller som accepterar att de inte gör det, och istället frågar; vad kan jag göra?

Problemet är att jag inte vet själv vad jag känner, hur det kommer bli, hur jag kommer reagera, om tiden kommer gå fort eller plågsamt långsamt. Då är det svårt att tacka förståsigpåare och ducka för känslorna de kastar på en så att jag inte börjar känna något som egentligen inte är mitt, utan det som de hade känt om det var ombytta roller. Falska känslor är ännu svårare än mina egna när det gäller att förstå vad de är.

Vilket rörigt inlägg. God natt på er.

Positiva tankar.

Publicerat: 2011-12-18 | 21:23:37 i Tankar och funderingar
Jag försöker tänka så positivt som möjligt, speciellt nu när det kryper allt närmre sommaren och avresa. Så här till jul så myser jag extra mycket över att det är just jul, eftersom jag älskar den högtiden. Tid att träffas, umgås och ge bort presenter till dem man tycker om. Allt inpacketerat i ett slags lugn (i alla fall i min familj, det verkar helt galet hemma hos en del andra familjer).

Men så kan jag inte alltid hålla borta tankarna, de där hemska som kommer om jag sett något sorgligt på TV kombinerat med svårt att sova; tänk om det är den sista julen?

Men så tänker jag också; det var inte så länge sedan det var jul. Alltså är det inte så långt kvar till nästa jul, och nästa jul har vi genomlevt en mission tillsammans och han kommer vara hemma igen och vi kommer fira jul igen.

Ju närmre missionen - desto närmre ett liv utan försvarsmakten. Om det nu blir som han säger, att han kommer leta efter något annat efter den här resan. Vi får se, kanske blir han kvar länge innan han bestämt sig för vad han vill göra, eller så har han något på gång redan när han kommer hem.

Jag längtar till ett liv med mer vardag tillsammans, där båda kan dagspendla eller i bästa fall jobba i samma stad, så att vi träffas varje dag och inte behöver räkna timmar och minuter tillsammans.

Det blir lite påfrestande till slut att hela tiden tänka "men då kommer jag ju inte träffa dig lika mycket", eftersom det är begränsad tid varje vecka som vi kan träffas.

Just nu försöker jag njuta av julen som den är och inte tänka så mycket på 2012.

Ensam

Publicerat: 2011-10-31 | 21:13:32 i Tankar och funderingar
En del dagar känner jag mig mer ensam än andra.
Speciellt dagar när jag inte har något speciellt att göra.
Ensamma, tråkiga dagar.
Dagar som egentligen hade varit perfekta för att krypa ner under täcker, eller ner i soffan med min älskling.
Känna värmen från hans kropp, känna att han är nära.
Spara sekunder och minuter inför missionen som vi är nära.

Sömnlösa kvällar

Publicerat: 2011-10-08 | 19:23:34 i Tankar och funderingar
Det är nog de värsta kvällarna, när man inte kan somna och allt man tänker på blir så mycket större än det egentligen är. De kvällarna ligger jag ofta och tänker på vår situation med veckopendling och ständig längtan efter honom. Tänker på hur det kommer bli när han åker på mission i 6 månader, hur kommer det fungera? Hur kommer vi klara att göra leaveveckorna så bra som möjligt?

Den allra värsta tanken drabbar mig också en del av de här kvällarna - tänk om han inte kommer hem igen?

Någonstans gnager det i mig att det är lite för bra för att vara sant, att jag har hittat en sån underbar kille som det fungerar så bra med, som allt känns så rätt med. Kanske är det så, kanske får jag inte leva hela livet med honom. Det kanske bara är ett kort tag...

Å vad fan tar jag mig till om min älskade älskade karl dör under missionen? Jag orkar inte ens tänka på det.

Bra eller dåligt?

Publicerat: 2011-09-01 | 20:35:40 i Tankar och funderingar
Jag undrar om det är bra eller dåligt att veta om långt i förväg att ens soldat ska utomlands. Jag har väl egentligen vetat det sedan han fick anställning, men det blev inte definitivt förrän i maj. När det var 1 år kvar. När jag hade en massa tid att fundera på. Jag hade i och för sig funderat mycket på det redan innan då, eftersom det skulle hända någon gång...

Ibland tänker jag att det är bra, för då hinner jag vara väl förberedd. Jag har funderat igenom alla scenarier och tänkbara bakslag. Men jag blir bara mer rädd. Rädd att han ska dö, skadas eller inte vilja komma hem. Rädd att vi inte ska klara det.

Jag kommer klara det, det måste jag. Men kommer vi klara det som par? Vi är olika, hanterar kriser och känslor olika, kommer vi ändå lyckas stötta varandras olika känslor?

Kanske hade det varit bättre att få veta det senare, i alla fall samma år som han åker så att jag hinner förbereda mig lite grann, men inte så här mycket. Jag hinner fundera för mycket. Det tar så mycket tid och energi av mitt liv i ett par år innan han ens åker, och då ska jag ha energi kvar till att vara stark här hemma.

Jag har i alla fall tagit mig i kragen och gått till en kurator som kan hjälpa mig hantera krisen som drabbade min familj, och kanske kan hon hjälpa mig hantera det här med.

Men det känns på något sätt lite löjligt att redan nu ta upp det med en kurator, det är ju långt kvar. Det finns ju dom som redan har sin älskade på mission. Jag har ju massa tid kvar.

Men som någon annan skrivit, minns inte om det var i en blogg eller på invidzonen, att det nästan blir en patetisk jakt på sekunder tillsammans. Jag märker det på helgerna, helst vill jag att vi åker och handlar mjölk tillsammans, annars missar vi ju tid ihop. Det går för långt, vi får inte kvalitetstid till slut.

Frågan är hur jag ska lyckas sluta jaga sekunder.

Söndagsångest deluxe

Publicerat: 2011-08-10 | 19:17:24 i Tankar och funderingar
Så här sista veckan på semestern lider jag av en deluxeversion på den vanliga söndagsångesten. Semesterångest. Eller snarare semesterslutsångest. Många underbara veckor ihop där det inte gått ett dygn ens innan vi sågs igen om vi åkt iväg på varsitt håll. Första arbetsveckan kommer inte bara bli tung på jobbet, första veckopendlingsveckan kommer förmodligen kännas som en evighet.

Som tur är har jag redan en hel del planerat den veckan, så den borde gå lite fortare än om jag bara satt still och väntade på fredag. Fredag natt rättare sagt, det kommer bli ett gäng korta helger framöver med sena hemkomster och tidiga hejdå.

Inte en dag har gått på semestern utan att jag har tänkt på att jag kommer spendera nästa sommar utan Tobias, förutom när det är dags för leave. Jag kommer både längta efter och frukta leaveperioderna, hur mycket ska vi hinna med på en eller ett par veckor? Alla vill träffa honom, jag vill sitta som en klisterlapp mot honom och han vill hinna andas, känna att han är hemma.

Det är mycket funderingar som spinner runt, runt hela tiden. Tobias funderar inte ett dugg, vi är så olika där, han tar det när det kommer. Så framåt våren/sommaren 2012 kommer han börja fundera på missionen. Då har jag varit inne i den här missionen i ett år.

Det vore skönt att fungera som honom en del dagar.

Å andra sidan kommer jag vara mer än väl förberedd när det är dags.

Ledsen...

Publicerat: 2011-06-23 | 19:03:25 i Tankar och funderingar
Jag är så trött på att känna mig ledsen. Det gör jag inte under arbetstid men ofta när jag kommer hem går luften ur mig och jag känner mig trött och ledsen. Inte ledsen för någon speciellt grej, mer för allt.

Idag när hemtelefonen ringde fick jag en känsla av att det var Tobias, och att det inte betydde något bra. Han brukar alltid sms:a precis innan han åker eller när han åkt en bit, det går fortast och han har bråttom hem när han längtar efter mig.

Som jag gissade så hade han slutat mycket senare än beräknat och funderade på att stanna kvar på arbetsorten tills i morgon... Jag vill inte att han ska köra bil så trött som han var så jag tyckte också att han skulle stanna, men jag blir så ledsen. Får verkligen anstränga mig för att inte gråta i telefon, även om det inte är någon stor grej.

Men jag är så trött på att leva ihop med någon som har försvaret som arbetsgivare. Det går aldrig att lita på arbetstider, det kan alltid ändras eller skjutas upp eller flyttas på. Utan att det frågas något om det är ok. Jag kan inte skälla eller tycka något till Tobias, det är ju inte hans fel. Men jag skulle vilja ställa försvaret framför mig som en person och skrika ur mig allt jag tycker, det skulle nog hjälpa.

Hela försvarsmakten skulle behöva gå en kurs i planering så att inte en uppgift eller kurs tar 2-3 timmar mer än beräknat. För det är ju inte så att det händer enstaka gånger av goda skäl.

I morgon får jag träffa honom i alla fall, och då är han ledig länge så då ska vi njuta av varandra och prova att vara sambos på riktigt ett tag. Jag är så less på försvaret att jag blir ledsen så fort jag tänker på utlandsmission, för jag vet inte hur mycket den kommer sporra honom att jobba vidare. Kommer han gå mer utbildningar eller kommer han känna sig klar med försvaret?

Omöjliga frågor att få svar på, eftersom han inte heller vet. Det skulle vara så mycket lättare med en tidsbegränsning att haka upp allt på, t ex att om exakt ett år kommer han åka, om exakt 1 år och 6 månader kommer allt vara över, han kommer ha en civil anställning och vi kan fortsätta livet som en ny epok.

Men det här vill jag inte säga till honom, att det är så jag vill ha det. För honom är inte försvaret bara en epok, det är något han egentligen vill syssla med hela livet. Strulet är de nya reglerna om utlandstjänst, familjeplanerna, veckopendlingen osv. Ingen av oss vill ha försvaret som arbetsgivare kombinerat med familjeliv, samtidigt som han älskar sitt jobb.

Närmast omöjlig ekvation att lösa, det är nog det som gör att jag känner mig ledsen så ofta.

Prata om det

Publicerat: 2011-06-15 | 20:49:31 i Tankar och funderingar
Ju mer jag läser på forum för anhöriga så inser jag att det alltid är samma budskap: prata om det. Vad det än gäller - oro, ilska, sorg, ångest, allt ska tydligen lösas bäst genom att prata med sin partner om det.

Jag har provat, det fungerar faktiskt bra. Det är bättre med öppna kort där man faktiskt vet vad den andra tycker. Nu vet jag att min sambo inte tycker att det är konstigt att jag vill att han ska stanna hemma för min skull, men att jag vill att han ska åka för hans skull.

Det visste jag inte innan, för jag har antagit mycket och tänkt att det är ingen idé att prata om det för att vi vet var den andre står. Men jag försöker hålla uppe en charad där jag bara vill stötta, puffa på och försvara min sambos val och åsikter. Jag stöttar honom i det han vill göra, försöker stötta mig själv och jag försvarar honom inför vänner och anhöriga. Alla frågar om han inte lyssnar på mig alls, varför jag går med på det här och om han inte kan sluta jobba när vi båda tycker det är jobbigt att veckopendla. Han får försvara sig själv ofta också.

Han uttryckte det ganska tydligt. När någon frågar honom hur länge han har tänkt att arbeta inom militären känns det som att dom frågar när han ska sluta göra det som han tycker allra bäst om. För det gör han, han stortrivs inom militären trots den låga lönen och de alldeles för flexibla arbetstiderna från arbetsgivarens sida. Trots veckopendling och långa arbetsdagar så stortrivs han. Då är det nog jobbigt att bli ifrågasatt så fort man nämnt vad man har för yrke och vart regementet ligger.

Det går inte att göra som många andra gör och jämföra rakt av, det tror jag att jag har skrivit om förut. "Men skulle inte du ge upp ditt yrke för hans skull så ni kunde bo ihop på heltid?" Jag vet inte vad jag skulle svara på den frågan om man tillät jämförelsen, men viktigast är ju att yrken inte alltid har samma villkor. Det här är ett speciellt yrke vilket inte går att komma ifrån, men därför är det också av speciella anledningar som folk väljer att stanna kvar. Dom har en drivkraft och en vilja att vara där, för tro mig, det är inte den goda lönen.

Men nu har vi pratat om det, han vet att jag förstår honom och stöttar honom i de val han gör, men också hur jag känner inför det. "Men det är väl bara normalt" var hans svar när jag berättade att jag känner mig gnällig som vill ha honom hemma för min skull. Nu vet jag att han förstår mig också, och det är en lättnad. Han vet var jag står när han gör framtida val om en ev. andra resa.

Men det känns som att lura sig själv att tycka att det är okej med en resa nu när det är nästan ett år kvar till den ev resans start. Jag kanske inte alls tycker att det känns okej när det väl är dags att åka. Men ni vet vi var vi står, och varför.


Hur mycket kan vi kräva?

Publicerat: 2011-05-25 | 21:57:41 i Tankar och funderingar
Det är svårt när man pratar om det här med vilka krav en partner kan ställa. En del tycker att det är en självklarhet att partnern inte ens ska jobba inom försvaret om inte båda vill det, andra hävdar självbestämmanderätt och att man inte kan styra sin partner. Andra pratar om den viktiga acceptansen och respekten för den andres drömmar och mål.

Men hur gör man rent praktiskt när man är i ett förhållande - den ena vill jobba med ett farligt jobb (let's face it - det är faktiskt farligt), som ibland innebär veckopendling och för många även utlandsmissioner, men den andra vill inte.

På något sätt måste någon låta sin vilja ge vika, om man inte väljer att gå skilda vägar.

Missförstå mig rätt - för mig är det inte ett alternativ att varken begränsa eller helt stoppa min partners drömmar eller lämna honom, men jag vet andra som gjort så. Andra som skulle gjort så i samma sits. Många anser att man inte ska fortsätta in i ett förhållande om man redan från början vet om de här olikheterna. Men vad gör vi hörrni när vi möter den som vi tror är vår livspartner, den rätta, men han har andra drömmar än vi?

Jo, vi får ju försöka lösa det ändå.

Men hur löser man det? Kan man kräva att han gör det en tidsbegränsad period, som en kompromiss. "Hey du får göra det här, om du lovar mig att det är max 2 år". Det kommer begränsa honom ändå, vill han göra karriär inom militären tvingar vi honom till ett annat jobb.

Men är det mer rätt att "tvinga" oss leva med något vi inte trivs med? Hur vore det med omvända roller, hur hade jag reagerat om han krävde att jag bara utövade mitt yrke i 2 år och sedan hittade på något annat?

Det går inte att bara vända runt det när det är helt olika jobb med olika förutsättningar och konsekvenser, men för att försöka förenkla det.

Hur hade jag reagerat? Sagt åt honom att hitta en tjej med ett jobb som passar honom bättre? Sagt "deal with it" och hoppas att han inte kommer lämna mig? Lurat honom ett år i taget, jag ska bara fortsätta ett år till... Hur hade jag gjort?

Vad kan jag kräva att han ska göra?

Mycket funderingar leder till röriga inlägg... men det är sånt här som jag funderar på, vad är egentligen rimligt av mig att kräva som partner? Krav är kanske inte ens rätt ord. Men det känns som krav för mig just nu, eftersom det bara är jag som tycker att det är ett problem. Min partner tycker att det är skitkul i militären och ser karriärmöjligheter, men är osäker på hur länge han vill hålla på.

Är det då rätt av mig att säga att för mig är det okej med 1 år till, sen vill inte jag mer. Även om jag inte ger ett ultimatum "slutar du inte då så drar jag", så kommer det ju ändå på något sätt påverka hans val i framtiden. Så hur resonerar man?

Antagligen resonerar man med sin partner och inte med sin blogg, där har vi en början. Men jag behöver ordbajsa ibland för att få ur mig vad jag tänker, få ner i meningar vad som rör sig här inne. Ordbajsa är förövrigt ett ord som jag hatade under gymnasiet, men det stämmer så bra ibland. Det här är ett långt inlägg av ordbajseri.

Någon som tänker i liknande banor eller har en bra lösning som fungerat för er?

Stand by

Publicerat: 2011-05-24 | 21:31:23 i Tankar och funderingar
Denna ovisshet driver mig till vansinne. Nog för att jag har en improviserande totalt oplanerande sambo, men hans jobb gör det inte lättare. Det finns ju så mycket möjligheter, och försvaret erbjuder ju en trygg anställning där han får skriva på flera års säker anställning i taget.

Men det ger också honom möjligheten att välja att vara kvar längre än vi pratat om från början. Jag vet inte hur ni andra gjort om ni har gjort en deal så att försvarsmakten är en begränsad tid i livet, eller om ni alltid kommer leva med det. En del väljer att göra hela sin karriär där, en del vill göra en insats för att sedan ha ett annat jobb.

Min sambo har pratat om att ett år i försvarsmakten är lagom, och en mission. Eventuell förlängning för att få åka på mission. Det är vad jag har varit beredd på.

Nu blir det förlängt med minst ett år. För honom gärna tre och en extra mission om det blir så som han och hans grupp funderar på att göra nu. Det kommer bli skitkul för honom och han kommer göra karriär i försvaret, helt klart. Men vi då? Det är inte bara hans arbetsliv och hans karriär som planeras, det är också tre års extra veckopendling som planeras.

Eftersom dealen från början varit att det här är en tidsbegränsad period, även om exakt tid inte varit bestämt, så känner jag det lite som att övriga livet står lite på stand by tills "militärfasen" är över. Jag vet inte om det är knäppt, men ingen av oss vill ju ha barn förrän han har ett civilt arbete, och vi vet inte var vi ska bo i och med att han inte vet var han får jobb civilt. Därför kan vi inte skaffa hus eller rota oss ordentligt. Allt blir som på stand by.

Någon mer som upplever detsamma eller som har några tips att se det på något annat sätt?

Urladdning

Publicerat: 2011-05-18 | 22:17:43 i Tankar och funderingar
JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT SITTA HEMMA OCH VÄNTA PÅ FREDAGAR.

SÅ JÄVLA TRÖTT.

Så jävla trött på att fredagar äver överspeciella dagar där det är så fantastiskt skönt att äntligen få träffa den jag älskar. Så jävla trött på att fredagen aldrig blir som man tror, han kommer aldrig hem den tid som vi tänkt från början, eller så ändras det i sista minuten. Så jävla trött på att fredagarna går så fort, plötsligt är det lördag, plötsligt är det söndag och dags att åka. Dags för hej då.

Samtidigt älskar jag fredagarna. Det är ju en av de bästa dagarna på veckan, som enbart slås av lördagarna. De underbara lördagarna där vi är oslagbara, har hela dagen på oss utan hej eller hej då. Bara vi, bara hemma. Ångesten får vänta, den tar vi på söndagen.

Så jävla trött. Av veckopendling. Hur känns det den dagen han kommer hem på leave? Den dagen han åker tillbaka?

Kommunikation, hur?

Publicerat: 2011-05-17 | 22:10:41 i Tankar och funderingar
Även om Tobias inte har varit utomlands än så kräver ju jobbet ändå att han är långt hemifrån från nordligaste Sverige till skåne. Vi ringer till varandra varje kväll och det är underbart att få prata med honom, höra rösten och prata om dagen osv. SMS är inte att underskatta, bara hålla kontakten är bra för oss. Jag känner mig mycket mer ensam om vi inte hörs av på något sätt under några dagar.

När han var på utbildning ca 100 mil hemifrån hade han med sig sin nya laptop med inbyggd webcam. Perfekt tyckte jag, då kan jag ju se honom fast han inte är hemma.

Jag hade inte räknat med hur jobbigt det skulle vara att se honom men ändå inte kunna pussa honom. Han var bara centimeter ifrån mig om jag ville, ändå var det omöjligt att röra honom. Vilken frustration!

Så om jag tycker det är jobbigt när han är hemma, på en ofarlig övning inom gränserna så vill jag inte ens tänka på hur det känns att se honom i webcam när han är på utlandstjänstgöring. Eller så är det precis det man behöver, även om det är jobbigt, att få se honom och se att han lever och har alla delar i behåll.

Någon som testat som fått något favoritsätt att hålla kommunikationen igång?

Wow

Publicerat: 2011-05-05 | 20:04:25 i Tankar och funderingar
När jag har läst lite på InvidZonen har jag förstått att det är ovanligt att den i förhållandet som är militär kommit på det efter att de blivit ett par. Det verkar vara för de flesta som det var för oss, det var en öppen deal när förhållandet inleddes, att båda visste om det. Åtminstonde visste att intresset fanns.

Ändå kastar vi oss in i förhållanden med män och kvinnor som vill åka till krig.

Jag kan bara prata för mig själv, men WOW vilken karl jag har som är värd detta!

Kanske är det så vi får tänka när det känns förjävligt, att den vi längtar efter eller oroar oss för är en helt fantastisk person eftersom den är värd detta.