bakomsoldaten

Jag är så trött på att känna mig ledsen. Det gör jag inte under arbetstid men ofta när jag kommer hem går luften ur mig och jag känner mig trött och ledsen. Inte ledsen för någon speciellt grej, mer för allt.

Idag när hemtelefonen ringde fick jag en känsla av att det var Tobias, och att det inte betydde något bra. Han brukar alltid sms:a precis innan han åker eller när han åkt en bit, det går fortast och han har bråttom hem när han längtar efter mig.

Som jag gissade så hade han slutat mycket senare än beräknat och funderade på att stanna kvar på arbetsorten tills i morgon... Jag vill inte att han ska köra bil så trött som han var så jag tyckte också att han skulle stanna, men jag blir så ledsen. Får verkligen anstränga mig för att inte gråta i telefon, även om det inte är någon stor grej.

Men jag är så trött på att leva ihop med någon som har försvaret som arbetsgivare. Det går aldrig att lita på arbetstider, det kan alltid ändras eller skjutas upp eller flyttas på. Utan att det frågas något om det är ok. Jag kan inte skälla eller tycka något till Tobias, det är ju inte hans fel. Men jag skulle vilja ställa försvaret framför mig som en person och skrika ur mig allt jag tycker, det skulle nog hjälpa.

Hela försvarsmakten skulle behöva gå en kurs i planering så att inte en uppgift eller kurs tar 2-3 timmar mer än beräknat. För det är ju inte så att det händer enstaka gånger av goda skäl.

I morgon får jag träffa honom i alla fall, och då är han ledig länge så då ska vi njuta av varandra och prova att vara sambos på riktigt ett tag. Jag är så less på försvaret att jag blir ledsen så fort jag tänker på utlandsmission, för jag vet inte hur mycket den kommer sporra honom att jobba vidare. Kommer han gå mer utbildningar eller kommer han känna sig klar med försvaret?

Omöjliga frågor att få svar på, eftersom han inte heller vet. Det skulle vara så mycket lättare med en tidsbegränsning att haka upp allt på, t ex att om exakt ett år kommer han åka, om exakt 1 år och 6 månader kommer allt vara över, han kommer ha en civil anställning och vi kan fortsätta livet som en ny epok.

Men det här vill jag inte säga till honom, att det är så jag vill ha det. För honom är inte försvaret bara en epok, det är något han egentligen vill syssla med hela livet. Strulet är de nya reglerna om utlandstjänst, familjeplanerna, veckopendlingen osv. Ingen av oss vill ha försvaret som arbetsgivare kombinerat med familjeliv, samtidigt som han älskar sitt jobb.

Närmast omöjlig ekvation att lösa, det är nog det som gör att jag känner mig ledsen så ofta.

Förutom inlägget jag la in för tre dagar sen har det varit lite snålt med uppdatering här på bloggen. Dels beror det på att jag har haft väldigt fullt upp och helt enkelt inte orkat uppdatera, men det beror också på att jag mått rätt bra. Jag har en tendens att få skrivhets när jag mår lite sämre, vill pumpa ur mig allt jag känner och tänker. Men nu har det alltså varit helt okej ett tag.

Nu till det härliga: idag är sista söndagen, sista hej då, på nästan 2 månader!! Sen ska vi testa det här med samboliv på riktigt, för nu har han jobbat in så mycket tid att han får 7 veckors ledigt på sommaren. Så länge har vi aldrig träffats någon gång sen vi blev ett par. Det blir spännande, och framförallt underbart.

Det ska bli kul att se hur det fungerar att vara två här hemma varje dag, ända sen jag flyttade hit så har jag ju varit ensam varje vecka med undantag för en ledig vecka som sambon var hemma. Det ska bli härligt.

Meeen lite för framåt som jag är så tänker jag direkt på hur jobbigt det blir med hej då efter semestern.

Men fuck it tänker jag sen; först njuter vi av semestern sen tar vi tag i hösten!

Ju mer jag läser på forum för anhöriga så inser jag att det alltid är samma budskap: prata om det. Vad det än gäller - oro, ilska, sorg, ångest, allt ska tydligen lösas bäst genom att prata med sin partner om det.

Jag har provat, det fungerar faktiskt bra. Det är bättre med öppna kort där man faktiskt vet vad den andra tycker. Nu vet jag att min sambo inte tycker att det är konstigt att jag vill att han ska stanna hemma för min skull, men att jag vill att han ska åka för hans skull.

Det visste jag inte innan, för jag har antagit mycket och tänkt att det är ingen idé att prata om det för att vi vet var den andre står. Men jag försöker hålla uppe en charad där jag bara vill stötta, puffa på och försvara min sambos val och åsikter. Jag stöttar honom i det han vill göra, försöker stötta mig själv och jag försvarar honom inför vänner och anhöriga. Alla frågar om han inte lyssnar på mig alls, varför jag går med på det här och om han inte kan sluta jobba när vi båda tycker det är jobbigt att veckopendla. Han får försvara sig själv ofta också.

Han uttryckte det ganska tydligt. När någon frågar honom hur länge han har tänkt att arbeta inom militären känns det som att dom frågar när han ska sluta göra det som han tycker allra bäst om. För det gör han, han stortrivs inom militären trots den låga lönen och de alldeles för flexibla arbetstiderna från arbetsgivarens sida. Trots veckopendling och långa arbetsdagar så stortrivs han. Då är det nog jobbigt att bli ifrågasatt så fort man nämnt vad man har för yrke och vart regementet ligger.

Det går inte att göra som många andra gör och jämföra rakt av, det tror jag att jag har skrivit om förut. "Men skulle inte du ge upp ditt yrke för hans skull så ni kunde bo ihop på heltid?" Jag vet inte vad jag skulle svara på den frågan om man tillät jämförelsen, men viktigast är ju att yrken inte alltid har samma villkor. Det här är ett speciellt yrke vilket inte går att komma ifrån, men därför är det också av speciella anledningar som folk väljer att stanna kvar. Dom har en drivkraft och en vilja att vara där, för tro mig, det är inte den goda lönen.

Men nu har vi pratat om det, han vet att jag förstår honom och stöttar honom i de val han gör, men också hur jag känner inför det. "Men det är väl bara normalt" var hans svar när jag berättade att jag känner mig gnällig som vill ha honom hemma för min skull. Nu vet jag att han förstår mig också, och det är en lättnad. Han vet var jag står när han gör framtida val om en ev. andra resa.

Men det känns som att lura sig själv att tycka att det är okej med en resa nu när det är nästan ett år kvar till den ev resans start. Jag kanske inte alls tycker att det känns okej när det väl är dags att åka. Men ni vet vi var vi står, och varför.