Nu börjar det märkas

Publicerat: 2012-11-23 | 22:59:40 i Vardag
Det börjar märkas mer påtagligt nu, på mitt beteende, att det är dags för honom att komma hem. Jag upptäcker att jag sitter vid datorn eller TV:n och letar ursäkter för att fortsätta vara uppe och vaken för att slippa gå och lägga mig.
 
Lägga mig i en ensam, kall och tråkig säng. Ensam.
 
Jag vill inte längre vara ensam. Jag saknar tillsammans. Vi. Du och jag. Kärlek. Närhet. Värme.
 
Ingen kärlek och värme i sängen just nu, dubbla täcken för att få det att bli lite mysigare. Når inte i närheten av mysfaktorn av att känna värme direkt från din hud. Saknar den, din hud. Din kropp och känslan av att ligga tätt, tätt tillsammans och bara vara innan vi makar oss tillrätta med rumporna mot varandra och somnar.

Lonely

Publicerat: 2012-11-14 | 23:26:53 i Vardag
Inga missade samtal.
 
Inga sms.
 
Gå till inkorgen (0)
 
Fan vad trött jag är på det här. Jaga den lilla energi jag får av kontakt; ett mail, ett sms... Ännu mer av ett samtal. Det ska bli så fantastiskt skönt att slippa jaga.
 
Men jag känner oss, några veckor efter hemkomsten kommer jag sitta på jobbet och tjura över att han inte svarar i telefon, ha glömt att det ur det här perspektivet faktiskt är lyxigt att över huvud taget kunna ringa honom. Han kommer fortsätta som vanligt, lite disträ kommer han pyssla med sitt och glömma telefonen i en väska eller i bilen och inte svara. Det kommer göra mig vansinnig. Men sen kan jag åka hem och tala om det för honom, sen skratta åt oss och pussas. Massor ska vi pussas!

Trött...

Publicerat: 2012-11-09 | 22:20:01 i Vardag
Så in i själen trött. Det har ju gått rätt bra ändå, det här halvåret utan honom hemma. När jag tänker på att jag sett min sambo 4,5 vecka på 6 månader känns det helt sjukt. Helt sjukt att jag klarat det så bra.

Men det känns också hur trött man blir av ansträngningen. För det är ju ingen barnlek att fortsätta leva livet när det förändras så mycket som det gör när den ena åker bort så länge. Jag bestämde mig för att göra mitt bästa, och jag försökte leva som vanligt. Inte förvänta mig att jag skulle må jättedåligt, men vara beredd på svackor.

Svackorna blev inte så djupa, långa och täta som jag befarat och det är jag tacksam för. Men jag börjar nu oroa mig lite för hur det kommer kännas när han är hemma, när anspänningen släpper och jag tillåter mig känna efter igen. För det har jag inte gjort nu, jag har tryckt undan, försökt att inte tänka på, låtsas inte märka osv. för att slippa hantera att han är där han är. Mer än i mycket små doser. Som låtsastankar, jag försöker tänka på var han är, vad han gör och hur det ser ut hos honom just nu, men egentligen är det inte äkta. Jag låtsas ju bara på något sätt. Jag tar inte in det på riktigt, jag tänker på det parallellt med något trevligt för att slippa känna känslan fullt ut.

Men snart är det klart. Jag hoppas att hemkomsten blir ett firande och något skönt, inte en krasch. Det tror jag inte. Men jag börjar fasen fundera på hur mycket psyket klarar.

Besökare trots allt

Publicerat: 2012-10-30 | 22:09:33 i Vardag
Ser på min statistik att det är någon trogen läsare (eller en varje dag som tar sig hit via länk på invidzonen.se) som tittar in på bloggen dagligen.
 
Sista leaven var inte alls som jag tänkt mig. Första leaven var underbar på alla sätt, bara avresan var hemsk. Jag hade förväntat mig att det skulle bli lika underbart igen. Det var fel. Man ska inte förvänta sig stort om leaven, det har vi fått lära oss. Leaven blir vad den blir, man ska lämna utrymme, visa hänsyn, inte planera något bla bla bla bla bla.
 
Vi planerade lagom trodde vi. Men ändå blev det för lite på något sätt, det blev för många dagar som vi bara gick och trampade på varandra i lägenheten utan något att göra, med avreseångest som gick att ta på.
 
Kanske hade det inte gjort någon skillnad att planera in en massa saker, kanske hade vi båda varit på dåligt humör under middagar, shoppingturer eller utflykter.
 
Men nu när jag sitter här och skriver det så kan jag inte tro det. HUR kunde det bli jobbigt att umgås 24/7 utan något planerat efter över två månaders längtan!? Jag antar att det har tagit på oss båda, just den långa längtan och vetskapen om att han snart skulle åka igen. Kanske gick inte våra humör att rädda. 
 
Men nu är vi igång igen, sista perioden har rullat igång och nu är det faktiskt inte så många veckor kvar tills missionshelvetet är slut.
 
För det är ett helvete. Jag ligger inte och grinar hela dagarna, men jag påverkas av det ändå. Det är inte alls kul, inte ett dugg spännande. Jag vill bara ha hem min karl hel och ren så vi kan fortsätta med vårt liv utan en mission som sänker takhöjden hemma med en dryg meter.

Long time, no see

Publicerat: 2012-09-19 | 12:35:00 i Vardag
Hej igen hörni. Jag trodde faktiskt att den här bloggen skulle bli ett sätt för mig att förmedla känslor och kaos, att det skulle få mig att klara missionen bättre.

Men det blev inte så, jag glömmer bort den. Men jag är faktiskt glad att jag gör det, för då glömmer jag bort att vara anhörig. Jag är så förbannat jävla trött på att vara anhörig ska ni veta. Trött på att vänta, längta, sakna, oroa sig, fundera, vara ensam. Men på något sätt så har jag accepterat att ja, så här är det nu, några månader. Jag glömmer bort att det är så för att jag är anhörig till en soldat, att jag borde vara väldigt orolig hela dagarna, och att jag inte kan räkna med att mitt liv flyter på som vanligt under de här 7 månaderna.

Men vet ni vad? Det gör det. Livet rullar på, jag får gjort lika mycket (om inte mer) som förut och jag kan sätta igång och göra förändringar i livet. Jag är inte låst vid att gå på sparlåga 7 månader för att min sambo valt att åka utomlands. Mitt liv fortsätter, och det går ju rätt bra.

Jag vet att det inte fungerar så för alla, att många inte orkar som vanligt och kämpar varje dag för att ta sig iväg till jobbet och känner att allt är måsten. Det måste få vara så, om man känner så, då ska man lyssna på sig själv och varva ner, sänka kraven.

Men jag är glad att jag inte är där, att jag kan fortsätta som vanligt. Därför är jag glad att jag glömmer bort att blogga som anhörig. Därmed inte sagt att jag inte saknar, längtar och ibland gråter i ensamheten för att jag så fruktansvärt gärna vill ha min älskling här, nära. För det gör jag, varje dag.

Jag hoppas att ni andra har det bra och att inte missionen påverkar er allt för mycket negativt.

Vi är starka! Glöm inte det.

Fan, förlåt igen

Publicerat: 2012-08-12 | 21:43:29 i Vardag
Update en gång i månaden är inte okej. Det här är nog en av de sämst uppdaterade bloggarna, jag förstår om ni sedan länge tröttnat på att besöka den för att kika efter nya inlägg.
 
En hel del har hänt sedan sist, det har hunnit varit leave och ny avresa. Leaven var underbar, vi hade bara planerat några mindre saker som bara var till för att njuta, resten använde vi som tillsammanstid och spontana resor till släkt och vänner. Det var skönt, vi fick till en bra blandning mellan aktiviteter och soffhäng.
 
Avresan var inte lika underbar. Den kunde visserligen ha varit värre än den var, men jag tyckte att det var tuffare att säga hej då nu än det var första gången. Nu är det inte lika nytt och spännande längre, nu vet vi båda vad som väntar och vi kan bara hoppas på att det inte blir allt för spännande. Den här gången kan jag heller inte tänka att det ska bli spännande och roligt för honom, för det är ju inte spännande den här gången. Han verkade inte tycka att det var särskilt roligt heller, hade hellre stannat kvar hemma. Men nu är det som det är och vi gjorde det bästa av det.
 
Nu har nedräkningen börjat. Jag har börjat fylla kalendern med roliga saker och ska försöka hinna med att göra allt sådant som jag tänkt hinna under sommaren/hösten och inte kasta bort kvällar och helger på att tycka synd om mig själv. Vi klarade det en gång, vi kan klara det igen!
 
Hur har det gått för er andra, de flesta har väl hunnit ha en leave nu?
 
 

Förlåt, hörni

Publicerat: 2012-07-01 | 21:36:23 i Vardag
Det är kass uppdatering på den här bloggen, och jag ber om ursäkt. Det kan ju knappast vara kul att läsa en blogg som bara uppdateras med elände.
 
Jag har det rätt bra faktiskt, som ni nog förstod hade jag en liten dipp här för ett par veckor sedan, men jag har rest mig igen. Det som är jobbigast nu är den trots allt begränsade kommunikationen, att allt man normalt sett har hela helgerna på sig att ta upp ska hostas upp på en halvtimme i telefonen. Telefonen är inte heller helt pålitlig, när som helst kan samtalet avbrytas eller så försvinner den andre en stund. Inte läge för att ta upp känsligare diskussioner.
 
Därför är det mycket som jag tänker på att jag vill ta upp sedan, på leaven eller när hela missionen är klar. Då hamnar jag lite tillbaka i den där känslan av att allt står på paus under tiden. Att så mycket får vänta, till sedan. TIlls missionen är klar. Då blir jag lätt lite bitter över att missionen, min sambos yrke, styr så stor del även av mitt liv. Det är ju oundvikligt, men jag kan inte låta bli att en del dagar få bittra känslor över det.
 
Just nu längtar jag efter leave, och det är hanterbart lång tid kvar tills dess, så att vi i alla fall får nästan 3 veckor på oss att prata och bara umågs.
 
Hoppas att det går bra för er andra som antingen redan är mitt uppe i en mission, återhämtar er efter en eller förbereder er.

Arg, arg, arg

Publicerat: 2012-06-19 | 21:56:55 i Vardag
Idag är jag arg. Så jävla förbannad. På honom, på situationen, på att jag inte kan höra av mig utan måste vänta på samtal, för att jag är ensam, för att jag inte hittar tillbaka till den där känslan där det gick så lätt.

Aaaaaaaaah!

FAN.

Jag tycker inte om att vara arg. Har ingen anledning att vara SÅ HÄR arg. Lite förbannad har jag anledning att vara på honom. Men inte så här.

Så. Jävla. Trött.

Kan han inte bara komma hem, säga att han ångrar sitt karriärval helt och ska bli snickare eller nåt annat 7-16 yrke?

För jag vet ju att ilskan egentligen är frustration, saknad, längtan och lite, lite ilska.

Fan.

Update

Publicerat: 2012-06-11 | 17:41:39 i Vardag
Blev påmind om att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag. Det är helt enkelt så att jag har haft fullt upp och inte spenderat särskilt mycket tid vid datorn. Jag har det fortfarande bra, självklart saknar jag honom hela tiden men inte så väldigt mycket mer än jag är van att göra när han varit borta längre än en vecka här i Sverige. I morgon har vi klarat 3 veckor. Nästan halvtid till första leaven.

Men det är som jag trott sådana här småsaker som stör mig - som att jag inte kan prata med honom om när jag vill och behöver det, utan får försöka komma ihåg att ta upp det när han ringer. Som tur är så ringer han relativt ofta, så att vi ändå slipper redogöra för över en veckas händelser i samma samtal, och jag mailar nästan varje dag. Det är lite sämre med responsen på mailen men det känns ändå bra att kunna maila och förmedla sig på något mer sätt än när han ringer.

Jag har sett till nu att boka in något varje helg fram till leaven, inte några stora planer men något varje helg så att jag slipper sitta hemma själv och bara ha mig själv att fundera på. För då kommer jag sakna, massor. Då kommer helgerna kännas sådär tomma som jag inte vill ha dem. Utan min älskling. Därför har jag planerat in en utgång eller en träff med en kompis eller något varje helg, så att det blir något mer men ändå inte allting spikat så att jag inte har något utrymme för egentid.

Nu vill jag att det ska bli leave, semester och att vi snart kan säga att det börjar närma sig definitiv hemresa. Men det är ett tag kvar tills dess, så jag fokuserar på att det snart är halvtid på första perioden. Snart.

Time goes by

Publicerat: 2012-05-29 | 21:06:00 i Vardag
Det känns fortfarande bra. Det har idag gått exakt en vecka sedan avresa, och jag är inte alls så upptagen med att tänka på att min älskling befinner sig i ett farligt land 500 mil bort som jag hade räknat med. Inte alls. Det går faktiskt riktigt bra. Lite okoncentrerad ibland, lite tröttare, lite mer lättirriterad. Annars går det faktiskt bra. Jag var rädd att jag skulle må så dåligt att jag inte skulle fungera bra på jobbet, eller gråta hela kvällarna och bara äta Ben&Jerry. Men det gör jag inte. Jag fungerar på jobbet, lagar mat när jag kommer hem och tränar enligt planerna. Det går bra. Tack vare alla förberedelser, såklart. Jag förväntar mig heller inte att det kommer gå så här lätt två månader till, men än så länge gör det det, och jag tänker njuta. Hoppas att ni andra också har det bra!

Keep going strong

Publicerat: 2012-05-17 | 20:29:25 i Vardag
Det enda jag märker är lite initiativlöshet och kort stubin. Kan väl inte skryta med den skarpaste hjärnan de här dagarna heller, men; jag ligger inte och grinar i armarna på min sambo med en Ben&Jerry i näven. Det gör mig glad. Det var nämligen vad jag fruktade den här sista veckan.

Just nu ligger han och sover på soffan, jag funderar på att gå dit och krypa ner snart. Det märks att det börjar närma sig nu när gruppchefen och vice gruppchefen åkt och deras flickvänner pratar om hur avskedet gick och så. Jag väljer att inte kalla det avsked, utan avresa med ett "vi ses snart" istället för avsked med ett "hej då".

Snart kan ju ha väldigt olika betydelser, i vårt fall ett par månader i taget.

Men jag får nog traska iväg och köpa mig en Ben&Jerry ändå, inte för att använda i självömkanssyfte utan för att det kommit en ny smak - Karamel Sutra - som jag måste prova. Helst tillsammans med sambon, så att jag inte kan sätta i mig hela halvlitern på egen hand...


Frustration

Publicerat: 2012-04-28 | 09:25:46 i Vardag
Jag blir så förbannat jävla frustrerad när karln befinner sig i Sverige men det ändå inte går att prata mer än en gång på en hel vecka! För att dom har kassa arbetstider. Nu sista månaden är det väl skönt om någon gång att kunna prata lite varje dag. När de har åkt räknar jag inte med att kunna prata så mycket, men nu är han ju bara 25 mil hemifrån med fullgod täckning på mobilen och ändå finns det inte tid eller möjlighet att ringa.

Något jag är trött på är att ringa och höra tonerna gå fram utan svar. DET kan få mig galen om något.

UNICEF vaccinerar barn i Afghanistan

Publicerat: 2012-04-19 | 18:30:03 i Vardag



Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj


Redesign

Publicerat: 2012-04-09 | 21:52:34 i Vardag
Har under kvällen pillrat med en ny bloggdesign. Tycker det blev lite mer jag nu, den förra designen kändes så blek.


Dagen har i övrigt kantats av rejäla moodswings, det känns att det börjar närma sig mission...

Tiden går med stormsteg

Publicerat: 2012-04-09 | 12:06:13 i Vardag
Plötsligt går det så fort. Jag har tryckt undan tidsaspekten, långt in från mitt medvetande. Tills jag ligger där på massagebänken för en timmes avslappning och massören kläcker ur sig:

- Hur känns det nu då när han ska åka om 6 veckor?

Jag reagerade med några sekunders tystnad. Inom mig skrek det. SEX VECKOR!? PANIK! VAR TOG TIDEN VÄGEN!?

Men jag svarade som jag brukar. Jag är så van vid frågan hur det känns när han åker bort att svaret kommer automatiskt, samtidigt som min hjärna räknade febrilt på antal veckor och dagar.

Men frågan kickade igång min hjärna på räkning. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur många veckor det är kvar. Har också fått preliminära leave-datum, så jag satt och räknade på antal veckor i taget som jag ska stå ut. Verkar som att mittenperioden blir tuffast, mellan första och sista leaven.

Vissa dagar känns det som att vi är förberedda, som att vi kommer klara det med bravur och en guldstjärna i kanten. Vissa dagar känns det som att ett kaos utan dess like kommer bryta lös inom mig när han åker...