Nu börjar det märkas
Publicerat: 2012-11-23 | 22:59:40 i Vardag
Det börjar märkas mer påtagligt nu, på mitt beteende, att det är dags för honom att komma hem. Jag upptäcker att jag sitter vid datorn eller TV:n och letar ursäkter för att fortsätta vara uppe och vaken för att slippa gå och lägga mig.
Lägga mig i en ensam, kall och tråkig säng. Ensam.
Jag vill inte längre vara ensam. Jag saknar tillsammans. Vi. Du och jag. Kärlek. Närhet. Värme.
Ingen kärlek och värme i sängen just nu, dubbla täcken för att få det att bli lite mysigare. Når inte i närheten av mysfaktorn av att känna värme direkt från din hud. Saknar den, din hud. Din kropp och känslan av att ligga tätt, tätt tillsammans och bara vara innan vi makar oss tillrätta med rumporna mot varandra och somnar.
Lonely
Publicerat: 2012-11-14 | 23:26:53 i Vardag
Inga missade samtal.
Inga sms.
Gå till inkorgen (0)
Fan vad trött jag är på det här. Jaga den lilla energi jag får av kontakt; ett mail, ett sms... Ännu mer av ett samtal. Det ska bli så fantastiskt skönt att slippa jaga.
Men jag känner oss, några veckor efter hemkomsten kommer jag sitta på jobbet och tjura över att han inte svarar i telefon, ha glömt att det ur det här perspektivet faktiskt är lyxigt att över huvud taget kunna ringa honom. Han kommer fortsätta som vanligt, lite disträ kommer han pyssla med sitt och glömma telefonen i en väska eller i bilen och inte svara. Det kommer göra mig vansinnig. Men sen kan jag åka hem och tala om det för honom, sen skratta åt oss och pussas. Massor ska vi pussas!
Trött...
Publicerat: 2012-11-09 | 22:20:01 i Vardag
Så in i själen trött. Det har ju gått rätt bra ändå, det här halvåret utan honom hemma. När jag tänker på att jag sett min sambo 4,5 vecka på 6 månader känns det helt sjukt. Helt sjukt att jag klarat det så bra.
Men det känns också hur trött man blir av ansträngningen. För det är ju ingen barnlek att fortsätta leva livet när det förändras så mycket som det gör när den ena åker bort så länge. Jag bestämde mig för att göra mitt bästa, och jag försökte leva som vanligt. Inte förvänta mig att jag skulle må jättedåligt, men vara beredd på svackor.
Svackorna blev inte så djupa, långa och täta som jag befarat och det är jag tacksam för. Men jag börjar nu oroa mig lite för hur det kommer kännas när han är hemma, när anspänningen släpper och jag tillåter mig känna efter igen. För det har jag inte gjort nu, jag har tryckt undan, försökt att inte tänka på, låtsas inte märka osv. för att slippa hantera att han är där han är. Mer än i mycket små doser. Som låtsastankar, jag försöker tänka på var han är, vad han gör och hur det ser ut hos honom just nu, men egentligen är det inte äkta. Jag låtsas ju bara på något sätt. Jag tar inte in det på riktigt, jag tänker på det parallellt med något trevligt för att slippa känna känslan fullt ut.
Men snart är det klart. Jag hoppas att hemkomsten blir ett firande och något skönt, inte en krasch. Det tror jag inte. Men jag börjar fasen fundera på hur mycket psyket klarar.
Men det känns också hur trött man blir av ansträngningen. För det är ju ingen barnlek att fortsätta leva livet när det förändras så mycket som det gör när den ena åker bort så länge. Jag bestämde mig för att göra mitt bästa, och jag försökte leva som vanligt. Inte förvänta mig att jag skulle må jättedåligt, men vara beredd på svackor.
Svackorna blev inte så djupa, långa och täta som jag befarat och det är jag tacksam för. Men jag börjar nu oroa mig lite för hur det kommer kännas när han är hemma, när anspänningen släpper och jag tillåter mig känna efter igen. För det har jag inte gjort nu, jag har tryckt undan, försökt att inte tänka på, låtsas inte märka osv. för att slippa hantera att han är där han är. Mer än i mycket små doser. Som låtsastankar, jag försöker tänka på var han är, vad han gör och hur det ser ut hos honom just nu, men egentligen är det inte äkta. Jag låtsas ju bara på något sätt. Jag tar inte in det på riktigt, jag tänker på det parallellt med något trevligt för att slippa känna känslan fullt ut.
Men snart är det klart. Jag hoppas att hemkomsten blir ett firande och något skönt, inte en krasch. Det tror jag inte. Men jag börjar fasen fundera på hur mycket psyket klarar.