Bra eller dåligt?
Ibland tänker jag att det är bra, för då hinner jag vara väl förberedd. Jag har funderat igenom alla scenarier och tänkbara bakslag. Men jag blir bara mer rädd. Rädd att han ska dö, skadas eller inte vilja komma hem. Rädd att vi inte ska klara det.
Jag kommer klara det, det måste jag. Men kommer vi klara det som par? Vi är olika, hanterar kriser och känslor olika, kommer vi ändå lyckas stötta varandras olika känslor?
Kanske hade det varit bättre att få veta det senare, i alla fall samma år som han åker så att jag hinner förbereda mig lite grann, men inte så här mycket. Jag hinner fundera för mycket. Det tar så mycket tid och energi av mitt liv i ett par år innan han ens åker, och då ska jag ha energi kvar till att vara stark här hemma.
Jag har i alla fall tagit mig i kragen och gått till en kurator som kan hjälpa mig hantera krisen som drabbade min familj, och kanske kan hon hjälpa mig hantera det här med.
Men det känns på något sätt lite löjligt att redan nu ta upp det med en kurator, det är ju långt kvar. Det finns ju dom som redan har sin älskade på mission. Jag har ju massa tid kvar.
Men som någon annan skrivit, minns inte om det var i en blogg eller på invidzonen, att det nästan blir en patetisk jakt på sekunder tillsammans. Jag märker det på helgerna, helst vill jag att vi åker och handlar mjölk tillsammans, annars missar vi ju tid ihop. Det går för långt, vi får inte kvalitetstid till slut.
Frågan är hur jag ska lyckas sluta jaga sekunder.
Jag förstår precis hur du känner... Jag är likadan...
Min älskade åker nu i november... Tänker också att de kanske hade varit bättre att få veta de strax innan han ska åka istället för att så lång tid innan gå och fasa för allt vad det kommer att innebära...
Kommer ja att klara att vara utan honom så länge, saknaden och längtan som man redan känner när han är borta mån-fre som nu är ju tillräckligt jobbig! Och att då lägga till oron som kommer när han är i ett krig! Det känns helt olidligt...
Och mycke tankar om hur det kommer att kännas när han kommer hem igen...
Ja, jag funderar mycket på hur jag ska hantera de här 6 månaderna, men samtidigt också hur vi löser det när han kommer hem. Det kommer inte bli samma som innan vad jag förstått på andra som berättat, men på vilket vis kommer det bli annorlunda? Mycket tankar som snurrar... Hoppas att det kommer gå bra för din soldat nu när han åker i november.
