Long time, no see

Hej igen hörni. Jag trodde faktiskt att den här bloggen skulle bli ett sätt för mig att förmedla känslor och kaos, att det skulle få mig att klara missionen bättre.

Men det blev inte så, jag glömmer bort den. Men jag är faktiskt glad att jag gör det, för då glömmer jag bort att vara anhörig. Jag är så förbannat jävla trött på att vara anhörig ska ni veta. Trött på att vänta, längta, sakna, oroa sig, fundera, vara ensam. Men på något sätt så har jag accepterat att ja, så här är det nu, några månader. Jag glömmer bort att det är så för att jag är anhörig till en soldat, att jag borde vara väldigt orolig hela dagarna, och att jag inte kan räkna med att mitt liv flyter på som vanligt under de här 7 månaderna.

Men vet ni vad? Det gör det. Livet rullar på, jag får gjort lika mycket (om inte mer) som förut och jag kan sätta igång och göra förändringar i livet. Jag är inte låst vid att gå på sparlåga 7 månader för att min sambo valt att åka utomlands. Mitt liv fortsätter, och det går ju rätt bra.

Jag vet att det inte fungerar så för alla, att många inte orkar som vanligt och kämpar varje dag för att ta sig iväg till jobbet och känner att allt är måsten. Det måste få vara så, om man känner så, då ska man lyssna på sig själv och varva ner, sänka kraven.

Men jag är glad att jag inte är där, att jag kan fortsätta som vanligt. Därför är jag glad att jag glömmer bort att blogga som anhörig. Därmed inte sagt att jag inte saknar, längtar och ibland gråter i ensamheten för att jag så fruktansvärt gärna vill ha min älskling här, nära. För det gör jag, varje dag.

Jag hoppas att ni andra har det bra och att inte missionen påverkar er allt för mycket negativt.

Vi är starka! Glöm inte det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback