Trött...

Så in i själen trött. Det har ju gått rätt bra ändå, det här halvåret utan honom hemma. När jag tänker på att jag sett min sambo 4,5 vecka på 6 månader känns det helt sjukt. Helt sjukt att jag klarat det så bra.

Men det känns också hur trött man blir av ansträngningen. För det är ju ingen barnlek att fortsätta leva livet när det förändras så mycket som det gör när den ena åker bort så länge. Jag bestämde mig för att göra mitt bästa, och jag försökte leva som vanligt. Inte förvänta mig att jag skulle må jättedåligt, men vara beredd på svackor.

Svackorna blev inte så djupa, långa och täta som jag befarat och det är jag tacksam för. Men jag börjar nu oroa mig lite för hur det kommer kännas när han är hemma, när anspänningen släpper och jag tillåter mig känna efter igen. För det har jag inte gjort nu, jag har tryckt undan, försökt att inte tänka på, låtsas inte märka osv. för att slippa hantera att han är där han är. Mer än i mycket små doser. Som låtsastankar, jag försöker tänka på var han är, vad han gör och hur det ser ut hos honom just nu, men egentligen är det inte äkta. Jag låtsas ju bara på något sätt. Jag tar inte in det på riktigt, jag tänker på det parallellt med något trevligt för att slippa känna känslan fullt ut.

Men snart är det klart. Jag hoppas att hemkomsten blir ett firande och något skönt, inte en krasch. Det tror jag inte. Men jag börjar fasen fundera på hur mycket psyket klarar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback