Nu börjar det märkas

Det börjar märkas mer påtagligt nu, på mitt beteende, att det är dags för honom att komma hem. Jag upptäcker att jag sitter vid datorn eller TV:n och letar ursäkter för att fortsätta vara uppe och vaken för att slippa gå och lägga mig.
 
Lägga mig i en ensam, kall och tråkig säng. Ensam.
 
Jag vill inte längre vara ensam. Jag saknar tillsammans. Vi. Du och jag. Kärlek. Närhet. Värme.
 
Ingen kärlek och värme i sängen just nu, dubbla täcken för att få det att bli lite mysigare. Når inte i närheten av mysfaktorn av att känna värme direkt från din hud. Saknar den, din hud. Din kropp och känslan av att ligga tätt, tätt tillsammans och bara vara innan vi makar oss tillrätta med rumporna mot varandra och somnar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback