bakomsoldaten

Efter några omgångar med helgarbete och 2 veckor borta i sträck känns det som ren lyx att han kommer hem igen redan på torsdag. Det här med att han åker redan på söndagen fast jag trott måndagen gör mig inte lika mycket längre. I början var det nästan katastrof när det ändrades en dag hit eller dit, men nu kan jag ta det med lite mer ro.

Missionen kommer allt närmre och jag brukar smyga in lite samtal kring det när vi pratar om annat, bara för att få prata om det utan att ha en sittning med bara missionssnack där allt blir gravallvarligt. Jag vet att han bara vill att det ska funka, utan en massa prat, eftersom han är den typen av person som inte har något behov av att prata av sig. Eller prata om saker som väntar. Jag har ett stort behov av det däremot, så det blir lite kompromiss att prata lite ibland.

Jag önskar nu att vi hade bokat PREP-kurs fast han inte är så sugen på det. Men nu passar de lediga datumen illa och det känns som att det snart är för sent för att vi ska hinna gå kursen, smälta den och börja använda det vi lärt oss innan planet lyfter.

Vi klarar det ändå, det är jag säker på. Men om det kan gå ännu bättre så är ju inte det fel.

Men varje gång jag tvivlar lite på hur bra vårt förhållande är, så inser jag att det är för att vi varit ifrån varandra för många dagar med för lite telefonkontakt. Så fort han kliver innanför dörren här hemma faller allt på plats. De veckor han vi kan ringa varandra var eller i alla fall varannan dag är det ingen fara. Så det är en taktik för missionen - tät kontakt. Så gott det går.