Sömnlösa kvällar
Det är nog de värsta kvällarna, när man inte kan somna och allt man tänker på blir så mycket större än det egentligen är. De kvällarna ligger jag ofta och tänker på vår situation med veckopendling och ständig längtan efter honom. Tänker på hur det kommer bli när han åker på mission i 6 månader, hur kommer det fungera? Hur kommer vi klara att göra leaveveckorna så bra som möjligt?
Den allra värsta tanken drabbar mig också en del av de här kvällarna - tänk om han inte kommer hem igen?
Någonstans gnager det i mig att det är lite för bra för att vara sant, att jag har hittat en sån underbar kille som det fungerar så bra med, som allt känns så rätt med. Kanske är det så, kanske får jag inte leva hela livet med honom. Det kanske bara är ett kort tag...
Å vad fan tar jag mig till om min älskade älskade karl dör under missionen? Jag orkar inte ens tänka på det.
Den allra värsta tanken drabbar mig också en del av de här kvällarna - tänk om han inte kommer hem igen?
Någonstans gnager det i mig att det är lite för bra för att vara sant, att jag har hittat en sån underbar kille som det fungerar så bra med, som allt känns så rätt med. Kanske är det så, kanske får jag inte leva hela livet med honom. Det kanske bara är ett kort tag...
Å vad fan tar jag mig till om min älskade älskade karl dör under missionen? Jag orkar inte ens tänka på det.
Kommentarer
Postat av: sparv
när är det han ska åka?
Postat av: bakomsoldaten
Han åker till våren.
Postat av: F
Eller så kanske det är menat att ni ska klara missionen, att ni tillsammans blir starka av den? För tänk, när ni klarat missionen. Finns det något ni som par inte kommer ta er igenom?
Min soldat åker när din soldat åker och jag känner igen mig så väl i det du skriver. Det är skönt att veta att man inte är ensam i det man känner. Även vi anhöriga förtjänar en missionsmedalj för det känslomässiga kriget vi får gå igenom här hemma.
Trackback
