Stand by
Denna ovisshet driver mig till vansinne. Nog för att jag har en improviserande totalt oplanerande sambo, men hans jobb gör det inte lättare. Det finns ju så mycket möjligheter, och försvaret erbjuder ju en trygg anställning där han får skriva på flera års säker anställning i taget.
Men det ger också honom möjligheten att välja att vara kvar längre än vi pratat om från början. Jag vet inte hur ni andra gjort om ni har gjort en deal så att försvarsmakten är en begränsad tid i livet, eller om ni alltid kommer leva med det. En del väljer att göra hela sin karriär där, en del vill göra en insats för att sedan ha ett annat jobb.
Min sambo har pratat om att ett år i försvarsmakten är lagom, och en mission. Eventuell förlängning för att få åka på mission. Det är vad jag har varit beredd på.
Nu blir det förlängt med minst ett år. För honom gärna tre och en extra mission om det blir så som han och hans grupp funderar på att göra nu. Det kommer bli skitkul för honom och han kommer göra karriär i försvaret, helt klart. Men vi då? Det är inte bara hans arbetsliv och hans karriär som planeras, det är också tre års extra veckopendling som planeras.
Eftersom dealen från början varit att det här är en tidsbegränsad period, även om exakt tid inte varit bestämt, så känner jag det lite som att övriga livet står lite på stand by tills "militärfasen" är över. Jag vet inte om det är knäppt, men ingen av oss vill ju ha barn förrän han har ett civilt arbete, och vi vet inte var vi ska bo i och med att han inte vet var han får jobb civilt. Därför kan vi inte skaffa hus eller rota oss ordentligt. Allt blir som på stand by.
Någon mer som upplever detsamma eller som har några tips att se det på något annat sätt?
Men det ger också honom möjligheten att välja att vara kvar längre än vi pratat om från början. Jag vet inte hur ni andra gjort om ni har gjort en deal så att försvarsmakten är en begränsad tid i livet, eller om ni alltid kommer leva med det. En del väljer att göra hela sin karriär där, en del vill göra en insats för att sedan ha ett annat jobb.
Min sambo har pratat om att ett år i försvarsmakten är lagom, och en mission. Eventuell förlängning för att få åka på mission. Det är vad jag har varit beredd på.
Nu blir det förlängt med minst ett år. För honom gärna tre och en extra mission om det blir så som han och hans grupp funderar på att göra nu. Det kommer bli skitkul för honom och han kommer göra karriär i försvaret, helt klart. Men vi då? Det är inte bara hans arbetsliv och hans karriär som planeras, det är också tre års extra veckopendling som planeras.
Eftersom dealen från början varit att det här är en tidsbegränsad period, även om exakt tid inte varit bestämt, så känner jag det lite som att övriga livet står lite på stand by tills "militärfasen" är över. Jag vet inte om det är knäppt, men ingen av oss vill ju ha barn förrän han har ett civilt arbete, och vi vet inte var vi ska bo i och med att han inte vet var han får jobb civilt. Därför kan vi inte skaffa hus eller rota oss ordentligt. Allt blir som på stand by.
Någon mer som upplever detsamma eller som har några tips att se det på något annat sätt?
Kommentarer
Postat av: sparv
Förstår verkligen vad du menar även om jag inte riktigt är i samma situation. Är man i en relation kan inte den ena partens val och drömmar styra allt på bekostnad av den andre, det tror jag är viktigt att komma ihåg. Vill man ha ett gemensamt liv så måste man gemensamt fatta stora beslut, vad det än kan handla om. Om han nu vill jobba inom försvaret under några år så kanske ni kan hitta ett ställe som ni båda kan tänka er att bo på under den tiden iaf, på så sätt går ju ändå livet frammåt =)
Trackback
