Hur mycket kan vi kräva?
Men hur gör man rent praktiskt när man är i ett förhållande - den ena vill jobba med ett farligt jobb (let's face it - det är faktiskt farligt), som ibland innebär veckopendling och för många även utlandsmissioner, men den andra vill inte.
På något sätt måste någon låta sin vilja ge vika, om man inte väljer att gå skilda vägar.
Missförstå mig rätt - för mig är det inte ett alternativ att varken begränsa eller helt stoppa min partners drömmar eller lämna honom, men jag vet andra som gjort så. Andra som skulle gjort så i samma sits. Många anser att man inte ska fortsätta in i ett förhållande om man redan från början vet om de här olikheterna. Men vad gör vi hörrni när vi möter den som vi tror är vår livspartner, den rätta, men han har andra drömmar än vi?
Jo, vi får ju försöka lösa det ändå.
Men hur löser man det? Kan man kräva att han gör det en tidsbegränsad period, som en kompromiss. "Hey du får göra det här, om du lovar mig att det är max 2 år". Det kommer begränsa honom ändå, vill han göra karriär inom militären tvingar vi honom till ett annat jobb.
Men är det mer rätt att "tvinga" oss leva med något vi inte trivs med? Hur vore det med omvända roller, hur hade jag reagerat om han krävde att jag bara utövade mitt yrke i 2 år och sedan hittade på något annat?
Det går inte att bara vända runt det när det är helt olika jobb med olika förutsättningar och konsekvenser, men för att försöka förenkla det.
Hur hade jag reagerat? Sagt åt honom att hitta en tjej med ett jobb som passar honom bättre? Sagt "deal with it" och hoppas att han inte kommer lämna mig? Lurat honom ett år i taget, jag ska bara fortsätta ett år till... Hur hade jag gjort?
Vad kan jag kräva att han ska göra?
Mycket funderingar leder till röriga inlägg... men det är sånt här som jag funderar på, vad är egentligen rimligt av mig att kräva som partner? Krav är kanske inte ens rätt ord. Men det känns som krav för mig just nu, eftersom det bara är jag som tycker att det är ett problem. Min partner tycker att det är skitkul i militären och ser karriärmöjligheter, men är osäker på hur länge han vill hålla på.
Är det då rätt av mig att säga att för mig är det okej med 1 år till, sen vill inte jag mer. Även om jag inte ger ett ultimatum "slutar du inte då så drar jag", så kommer det ju ändå på något sätt påverka hans val i framtiden. Så hur resonerar man?
Antagligen resonerar man med sin partner och inte med sin blogg, där har vi en början. Men jag behöver ordbajsa ibland för att få ur mig vad jag tänker, få ner i meningar vad som rör sig här inne. Ordbajsa är förövrigt ett ord som jag hatade under gymnasiet, men det stämmer så bra ibland. Det här är ett långt inlägg av ordbajseri.
Någon som tänker i liknande banor eller har en bra lösning som fungerat för er?
mina tankar har gått likadant i snart 5 år och jag är inte närmare en lösning. Inte mer än att just vårt förhållande har alltid byggt på en respekt för varandras drömmar och en vilja att få leva ut dem. Om vi skulle börja förhindra varandra skulle inte det vara samma förhållande. Det är tufft att ha sin kära i försvaret och ute på farliga missioner men jag älskar honom, vill inte leva utan honom. Därför accepterar jag honom för den han är och vill vara och då har jag ju även valt att acceptera det han vill jobba med. Känns lite rörigt det här med :) men det verkar alltid bli rörigt när man tar upp det här.
Ja, rent teoretiskt tycker jag det är helt rätt som du säger - att man respekterar varandras drömmar och därmed accepterar yrkesvalet och dess konsekvenser. Kruxet blir ju när jag och mina drömmar påverkas negativt av min partners val, när jag inte har energi över till det som ger mig livskvalitet. Vems drömmar ska dras in på? Det är det som är svårt, att hitta balansen och något som fungerar för båda. Jag vill ju inte att han ska ångra sina val sen pga mig.
