bakomsoldaten

Ju mer jag läser på forum för anhöriga så inser jag att det alltid är samma budskap: prata om det. Vad det än gäller - oro, ilska, sorg, ångest, allt ska tydligen lösas bäst genom att prata med sin partner om det.

Jag har provat, det fungerar faktiskt bra. Det är bättre med öppna kort där man faktiskt vet vad den andra tycker. Nu vet jag att min sambo inte tycker att det är konstigt att jag vill att han ska stanna hemma för min skull, men att jag vill att han ska åka för hans skull.

Det visste jag inte innan, för jag har antagit mycket och tänkt att det är ingen idé att prata om det för att vi vet var den andre står. Men jag försöker hålla uppe en charad där jag bara vill stötta, puffa på och försvara min sambos val och åsikter. Jag stöttar honom i det han vill göra, försöker stötta mig själv och jag försvarar honom inför vänner och anhöriga. Alla frågar om han inte lyssnar på mig alls, varför jag går med på det här och om han inte kan sluta jobba när vi båda tycker det är jobbigt att veckopendla. Han får försvara sig själv ofta också.

Han uttryckte det ganska tydligt. När någon frågar honom hur länge han har tänkt att arbeta inom militären känns det som att dom frågar när han ska sluta göra det som han tycker allra bäst om. För det gör han, han stortrivs inom militären trots den låga lönen och de alldeles för flexibla arbetstiderna från arbetsgivarens sida. Trots veckopendling och långa arbetsdagar så stortrivs han. Då är det nog jobbigt att bli ifrågasatt så fort man nämnt vad man har för yrke och vart regementet ligger.

Det går inte att göra som många andra gör och jämföra rakt av, det tror jag att jag har skrivit om förut. "Men skulle inte du ge upp ditt yrke för hans skull så ni kunde bo ihop på heltid?" Jag vet inte vad jag skulle svara på den frågan om man tillät jämförelsen, men viktigast är ju att yrken inte alltid har samma villkor. Det här är ett speciellt yrke vilket inte går att komma ifrån, men därför är det också av speciella anledningar som folk väljer att stanna kvar. Dom har en drivkraft och en vilja att vara där, för tro mig, det är inte den goda lönen.

Men nu har vi pratat om det, han vet att jag förstår honom och stöttar honom i de val han gör, men också hur jag känner inför det. "Men det är väl bara normalt" var hans svar när jag berättade att jag känner mig gnällig som vill ha honom hemma för min skull. Nu vet jag att han förstår mig också, och det är en lättnad. Han vet var jag står när han gör framtida val om en ev. andra resa.

Men det känns som att lura sig själv att tycka att det är okej med en resa nu när det är nästan ett år kvar till den ev resans start. Jag kanske inte alls tycker att det känns okej när det väl är dags att åka. Men ni vet vi var vi står, och varför.