bakomsoldaten

Jag är så trött på att känna mig ledsen. Det gör jag inte under arbetstid men ofta när jag kommer hem går luften ur mig och jag känner mig trött och ledsen. Inte ledsen för någon speciellt grej, mer för allt.

Idag när hemtelefonen ringde fick jag en känsla av att det var Tobias, och att det inte betydde något bra. Han brukar alltid sms:a precis innan han åker eller när han åkt en bit, det går fortast och han har bråttom hem när han längtar efter mig.

Som jag gissade så hade han slutat mycket senare än beräknat och funderade på att stanna kvar på arbetsorten tills i morgon... Jag vill inte att han ska köra bil så trött som han var så jag tyckte också att han skulle stanna, men jag blir så ledsen. Får verkligen anstränga mig för att inte gråta i telefon, även om det inte är någon stor grej.

Men jag är så trött på att leva ihop med någon som har försvaret som arbetsgivare. Det går aldrig att lita på arbetstider, det kan alltid ändras eller skjutas upp eller flyttas på. Utan att det frågas något om det är ok. Jag kan inte skälla eller tycka något till Tobias, det är ju inte hans fel. Men jag skulle vilja ställa försvaret framför mig som en person och skrika ur mig allt jag tycker, det skulle nog hjälpa.

Hela försvarsmakten skulle behöva gå en kurs i planering så att inte en uppgift eller kurs tar 2-3 timmar mer än beräknat. För det är ju inte så att det händer enstaka gånger av goda skäl.

I morgon får jag träffa honom i alla fall, och då är han ledig länge så då ska vi njuta av varandra och prova att vara sambos på riktigt ett tag. Jag är så less på försvaret att jag blir ledsen så fort jag tänker på utlandsmission, för jag vet inte hur mycket den kommer sporra honom att jobba vidare. Kommer han gå mer utbildningar eller kommer han känna sig klar med försvaret?

Omöjliga frågor att få svar på, eftersom han inte heller vet. Det skulle vara så mycket lättare med en tidsbegränsning att haka upp allt på, t ex att om exakt ett år kommer han åka, om exakt 1 år och 6 månader kommer allt vara över, han kommer ha en civil anställning och vi kan fortsätta livet som en ny epok.

Men det här vill jag inte säga till honom, att det är så jag vill ha det. För honom är inte försvaret bara en epok, det är något han egentligen vill syssla med hela livet. Strulet är de nya reglerna om utlandstjänst, familjeplanerna, veckopendlingen osv. Ingen av oss vill ha försvaret som arbetsgivare kombinerat med familjeliv, samtidigt som han älskar sitt jobb.

Närmast omöjlig ekvation att lösa, det är nog det som gör att jag känner mig ledsen så ofta.