bakomsoldaten

Så här sista veckan på semestern lider jag av en deluxeversion på den vanliga söndagsångesten. Semesterångest. Eller snarare semesterslutsångest. Många underbara veckor ihop där det inte gått ett dygn ens innan vi sågs igen om vi åkt iväg på varsitt håll. Första arbetsveckan kommer inte bara bli tung på jobbet, första veckopendlingsveckan kommer förmodligen kännas som en evighet.

Som tur är har jag redan en hel del planerat den veckan, så den borde gå lite fortare än om jag bara satt still och väntade på fredag. Fredag natt rättare sagt, det kommer bli ett gäng korta helger framöver med sena hemkomster och tidiga hejdå.

Inte en dag har gått på semestern utan att jag har tänkt på att jag kommer spendera nästa sommar utan Tobias, förutom när det är dags för leave. Jag kommer både längta efter och frukta leaveperioderna, hur mycket ska vi hinna med på en eller ett par veckor? Alla vill träffa honom, jag vill sitta som en klisterlapp mot honom och han vill hinna andas, känna att han är hemma.

Det är mycket funderingar som spinner runt, runt hela tiden. Tobias funderar inte ett dugg, vi är så olika där, han tar det när det kommer. Så framåt våren/sommaren 2012 kommer han börja fundera på missionen. Då har jag varit inne i den här missionen i ett år.

Det vore skönt att fungera som honom en del dagar.

Å andra sidan kommer jag vara mer än väl förberedd när det är dags.