bakomsoldaten

Ser på min statistik att det är någon trogen läsare (eller en varje dag som tar sig hit via länk på invidzonen.se) som tittar in på bloggen dagligen.

 

Sista leaven var inte alls som jag tänkt mig. Första leaven var underbar på alla sätt, bara avresan var hemsk. Jag hade förväntat mig att det skulle bli lika underbart igen. Det var fel. Man ska inte förvänta sig stort om leaven, det har vi fått lära oss. Leaven blir vad den blir, man ska lämna utrymme, visa hänsyn, inte planera något bla bla bla bla bla.

 

Vi planerade lagom trodde vi. Men ändå blev det för lite på något sätt, det blev för många dagar som vi bara gick och trampade på varandra i lägenheten utan något att göra, med avreseångest som gick att ta på.

 

Kanske hade det inte gjort någon skillnad att planera in en massa saker, kanske hade vi båda varit på dåligt humör under middagar, shoppingturer eller utflykter.

 

Men nu när jag sitter här och skriver det så kan jag inte tro det. HUR kunde det bli jobbigt att umgås 24/7 utan något planerat efter över två månaders längtan!? Jag antar att det har tagit på oss båda, just den långa längtan och vetskapen om att han snart skulle åka igen. Kanske gick inte våra humör att rädda. 

 

Men nu är vi igång igen, sista perioden har rullat igång och nu är det faktiskt inte så många veckor kvar tills missionshelvetet är slut.

 

För det är ett helvete. Jag ligger inte och grinar hela dagarna, men jag påverkas av det ändå. Det är inte alls kul, inte ett dugg spännande. Jag vill bara ha hem min karl hel och ren så vi kan fortsätta med vårt liv utan en mission som sänker takhöjden hemma med en dryg meter.