bakomsoldaten

Det har varit en både bra och dålig helg. Den började bra, sambon var hemma när jag kom från jobbet och vi shoppade lite. Sen kom nyheterna från Afghanistan, att en svensk soldat blivit skadad. Med ens blev det så mycket verkligare att min sambo snart ska åka, och att det är sådana risker han utsätts för.

Jag tänker på den skadade soldatens och hans anhöriga och hoppas att det går så bra det kan gå i det här läget. Hoppas att de får den hjälp och det stöd de behöver nu.

I övrigt var helgen bra, med fantastiskt vårväder och trevligt sällskap. Men hela tiden ramlar tankarna iväg på den skadade soldaten, riskerna... Hur egoistiskt det än är, så kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade förändrat livet för oss om det var min soldat som skadades likadant.

Det kanske är fräckt av mig att kopiera en text från en annan blogg utan att fråga - men den är så fantastiskt bra på att beskriva känslan som anhörig vid en mission. Jag har snott den från dennadagenettliv som är en anhörigblogg precis som min, men hennes soldat är redan nere med FS22.

Välkommen till Afghanistan Airline, var god sätt dig till höger och håll in armar och ben för det här kommer att bli en lång och fartfylld resa! Vi kan erbjuda kallduschar i form av hemska nyheter och som tilltugg kan ni välja antingen den delikata men krispiga telefonlinjen eller den lite mer mjukare e-mailen som är som ett kinderägg- man vet aldrig vad man får. Vi kommer att landa i Verkligheten igen om sex månader så förbered er på en lång flygtur. Säkerhetsbältet skall vara på när skylten lyser och prognosen säger att det kommer att bli en skakig resa så under er finner ni spypåsar och filtar.

Trevlig resa!

Jag håller förresten redan på att kräkas på ordet anhörig. Jag är redan trött på att vara anhörig. Jag längtar till den dagen jag "bara" är flickvän eller allra helst sambo. På riktigt sambo, inte bara på helgerna.

Efter några omgångar med helgarbete och 2 veckor borta i sträck känns det som ren lyx att han kommer hem igen redan på torsdag. Det här med att han åker redan på söndagen fast jag trott måndagen gör mig inte lika mycket längre. I början var det nästan katastrof när det ändrades en dag hit eller dit, men nu kan jag ta det med lite mer ro.

Missionen kommer allt närmre och jag brukar smyga in lite samtal kring det när vi pratar om annat, bara för att få prata om det utan att ha en sittning med bara missionssnack där allt blir gravallvarligt. Jag vet att han bara vill att det ska funka, utan en massa prat, eftersom han är den typen av person som inte har något behov av att prata av sig. Eller prata om saker som väntar. Jag har ett stort behov av det däremot, så det blir lite kompromiss att prata lite ibland.

Jag önskar nu att vi hade bokat PREP-kurs fast han inte är så sugen på det. Men nu passar de lediga datumen illa och det känns som att det snart är för sent för att vi ska hinna gå kursen, smälta den och börja använda det vi lärt oss innan planet lyfter.

Vi klarar det ändå, det är jag säker på. Men om det kan gå ännu bättre så är ju inte det fel.

Men varje gång jag tvivlar lite på hur bra vårt förhållande är, så inser jag att det är för att vi varit ifrån varandra för många dagar med för lite telefonkontakt. Så fort han kliver innanför dörren här hemma faller allt på plats. De veckor han vi kan ringa varandra var eller i alla fall varannan dag är det ingen fara. Så det är en taktik för missionen - tät kontakt. Så gott det går.

Jag blir glad av att läsa bloggar där soldaterna snart kommer hem på leave, att de är inne på andra leaven och att det snart är slut för deras del på missionerna.

Samtidigt blir jag stressad och lite ledsen. När deras leave är slut är det dags för Tobias... Tiden rusar fram, det är snart vår och framåt sommaren är det dags. Hujedamej.

Fram tills dess är det en massa övningar och tester som ska genomföras, så vi ses inte mycket. Men vi ska snart ha 2 veckor ledigt tillsammans och åka på spa däremellan, så vi kommer hitta tid för varandra också.

Men snart är det dags...