bakomsoldaten

Jag vet inte vad det är med mig. På kvällarna ibland, nästan alltid en helg eller som nu under semestern sitter jag och funderar ut vad jag ska göra. Jag faller in på olika träningsidéer, jag ska börja röra mig mer, jag ska äta bättre och jag ska börja prioritera mig själv för att helt enkelt må bättre.

Inga stora livsstilsförändringar, bara saker som att ta upp boxningsträningen igen som jag älskar.

Men vad gör jag?

Jag sitter hemma, äter glass och tar i med all energi jag har kvar efter en arbetsdag för att städa lite i lägenheten. Jag vet inte var min energi har tagit vägen. Det är ju nästan ett år kvar tills Tobias ska utomlands, och jag mår redan kasst. Jag vet inte när jag ska lära mig leva med veckopendling och att han faktiskt ska utomlands, någon gång måste jag ju komma tillbaka och bli mig själv igen?

Nu är det ju inte bara min sambos jobb och dess konsekvenser som dragit ner mig några hack på stegen, det har hänt en del andra saker som gjort mig ledsen. Men hur länge ska det hålla på? Jag vill kunna göra det jag mår bra av, jag vill orka göra det jag mår bra av...

Riktigt så illa är det inte, jag tror att många veckors boostande på tillsammanskontot har gjort nytta. Det var inte lika slitsamt att säga hej då igår när det var den ångestfyllda söndagen, slutet på semestern. Snart är det ju helg igen. Men det är underbart att inte ha behövt längta på länge.

Hoppas att det håller i sig ett tag, förrådet med tillsammanskänslor. Det är så tråkigt att känna sig ensam när man är två.

Hoppas på en fin vecka och att jag hinner göra allt det där som jag har tänkt mig göra, som inte blir gjort när jag samlar minuter och sekunder tillsammans med min älskling.

"Du vet att jag kommer ångra varje sekund som jag inte umgås med dig när du väl åker på mission!"

Han tyckte inte resonemanget var rimligt. Men så känns det ibland, att alla sekunder ska räknas och tas tillvara på.

Så här sista veckan på semestern lider jag av en deluxeversion på den vanliga söndagsångesten. Semesterångest. Eller snarare semesterslutsångest. Många underbara veckor ihop där det inte gått ett dygn ens innan vi sågs igen om vi åkt iväg på varsitt håll. Första arbetsveckan kommer inte bara bli tung på jobbet, första veckopendlingsveckan kommer förmodligen kännas som en evighet.

Som tur är har jag redan en hel del planerat den veckan, så den borde gå lite fortare än om jag bara satt still och väntade på fredag. Fredag natt rättare sagt, det kommer bli ett gäng korta helger framöver med sena hemkomster och tidiga hejdå.

Inte en dag har gått på semestern utan att jag har tänkt på att jag kommer spendera nästa sommar utan Tobias, förutom när det är dags för leave. Jag kommer både längta efter och frukta leaveperioderna, hur mycket ska vi hinna med på en eller ett par veckor? Alla vill träffa honom, jag vill sitta som en klisterlapp mot honom och han vill hinna andas, känna att han är hemma.

Det är mycket funderingar som spinner runt, runt hela tiden. Tobias funderar inte ett dugg, vi är så olika där, han tar det när det kommer. Så framåt våren/sommaren 2012 kommer han börja fundera på missionen. Då har jag varit inne i den här missionen i ett år.

Det vore skönt att fungera som honom en del dagar.

Å andra sidan kommer jag vara mer än väl förberedd när det är dags.